Ny blogg!

Vet ni, jag tycket att mitt "nya liv" förtjänar en ny blogg. Följ mig här istället!

It's alive!

Den lever. Bloggen. Helt plötsligt för någon dag sedan kom jag på att jag faktiskt hade en blogg en gång i tiden. Den föddes när jag 2008 flyttade till USA för fjärde gången för att jobba och, trodde jag då, för att stanna där. Så blev det inte. Alls.

Det är två år sedan jag skrev ett inlägg senast. Oliver var då några månader gammal och jag hade helt enkelt varken tid eller behov av att blogga. Jag var inne i bebisbubblan med mitt och Johans första barn och hade definitivt ingen tid till att blogga. Idag har vi plussat på ännu en familjemedlem och jag må egentligen ha ännu mindre tid, men mycket har hänt de senaste två åren och kanske kan det vara kul att ta upp det här igen?

Det jag frågar mig är varför andra människor ska läsa om mitt liv? Vad jag ska dela med mig av. Till skillnad mot när jag började blogga för sju år sedan kretsar mitt liv inte längre endast kring mig själv och min egen omgivning. Jag bor inte längre i en världsstad i ett annat land och har spännande reseskildringar att berätta. Livet har förändrats, minst sagt. Jag har nu flyttat tillbaka till min hemstad, en liten stad i västsverige, med en man och två barn. Jag bor i villa. Det är verkligen bara hunden som saknas (och det blir det ingen).

Den som vill följa mig (igen) får räkna med en hel del barnsnack, ganska mycket löpning/träning, och mina funderingar över livet som tvåbarnsmamma mitt i livet i allmänhet. Inte så spännande kanske, men häng med om ni vill...

Fyra Månaders Total Glädje

Med risk att den här bloggen dör ut känner jag att det är dags för ett inlägg. Det är snart en månad sedan jag skrev sist. Mycket har hänt sedan dess, inte minst för lille O. Vi spenderar dagarna ute på barnvagnspromenader varvat med babysim, babymassage, babysång och mammagrupper. Den här veckan har jag inte fått något jobb gjort alls, utöver mammajobbet. O går ju alltid först och nu är han inne i en period då han äter väldigt mycket på nätterna. Det betyder att jag inte sover så mycket.

Trots att jag alltid är lite trött för närvarande så skulle jag aldrig vilja göra något annat. O är helt underbar och vi nyper oss själva i armen varje dag för att förstå att vi verkligen har fått den här underbara lille killen. Att få barn är verkligen så magiskt som de alltid har sagt.

Varje dag händer det något nytt. Nu när O har blivit fyra månader gammal får vi börja introducera honom till mat. Det första vi gav honom i veckan var en puré som vi gjorde själva på morot och majs. Ingen hit. Inte heller den mosade bananen som han fick smaka på igår. Idag fick han lite havregröt och den däremot smaskade han i sig med glatt humör.

Nästa helg är det dags för dop. Det blir i Ulricehamn där jag är uppväxt. Två veckor efter det åker vi iväg på vår första långsemester. Det blev ju inte så mycket sol för oss i somras så nu slår vi på stort och åker till The Sunshine State. Ska bli skönt, både att åka iväg hela lilla familjen och med en USA-dos. Vi har hyrt en lägenhet precis vid vattnet på västkusten. Jag tycker mycket bättre om västkusten än östkusten. På västsidan kommer de varma vindarna från Mexikanska Golfen och det är varmt i vattnet. Där är stränderna långa, breda och vita. Det är där pensionärerna hänger på vinterhalvåret, för att det är lite mer laid back och inte lika hippt som runt Miami på andra sidan. Perfekt för en liten, numera barnfamilj.

Nu ska vi snart ut på en liten löprunda. O får åka vagn och jag och J turas om att köra honom. I eftermiddag kommer farmor som sedan ska vara barnvakt när vi går på fotbollsmatch på Tele2 Arena. Vi bor nästan precis bredvid så det är enkelt för mig att sticka hem snabbt om det skulle behövas. Skön höstsöndag.

Busy Mama

På babymassage igår:

Dagarna och nätterna går i varandra nu. Han sover dåligt och vill äta ofta. Han växer ju. Det gör ju att jag sover ännu mindre och eftersom jag jobbar lite så sover jag inte så ofta på dagarna heller. Dagarna är också fulla med aktiviteter såsom föräldragrupp, babymassage, mammaträning, fika med andra mammor och bebisar, med mera. Detta är utöver att bara ta hand om Oliver.

Idag har vi faktiskt inte gjort någonting. Vi har bara varit hemma. Vi tog en promenad på eftermiddagen (han sov och jag gick) men annars har vi bara tagit det lugnt och lekt i lugn och ro. En bebis behöver egentligen inte så mycket mer än så i början. Sedan är det ju bra att han vänjer sig vid att vara runt andra människor än bara mig. Det kommer ju en dag när han ska börja i förskolan.

På tal om förskola så ska vi faktiskt gå och titta på en imorgon förmiddag. Vi måste tydligen ställa oss i kö redan nu.

Första Förkylningen

Plutten har blivit sjuk. Han sov i nästan fem timmar igår (jag trodde det var på grund av sprutorna) och när han vaknade upp började han nysa och hosta som en galning. Vi har ju varit på öppna förskolan och andra aktiviteter där jag vet att andra bebisar har varit förkylda, så egentligen väntade jag bara på det. Det går ju inte att undvika. Bakterierna flyger omkring överallt.

Inatt och idag har varit hemska. Lille O har haft jättesvårt att andas med allt snor i näsan. Vi har gett honom koksalt men inte förrän Apoteket öppnade i morse kunde J åka och köpa en nässug så att vi kunde suga ut snoret. Han tycker inte om när vi gör det men sedan mår han ju bättre när han kan andas. Mitt på dagen hade han hög feber och var varm som ett kärnkraftverk. Jag har haft kontakt med sjukrådgivningen flera gånger för att vara på den säkra sidan.

Nu ligger han och sover med lite Alvedon i den späda kroppen. J är iväg på fotboll. Jag sitter och jobbar. Kanske tar en promenad när J kommer hem senare för att få lite luft innan det blir natt igen. Usch för att se sin lilla bebis må så dåligt.

Stackars Liten

Usch. Idag var det dags för Olivers första sprutor. En i varje ben. Jag och J har fruktat den här dagen länge. Tur att vi har en sådan tapper kille. Han blev givetvis ledsen när han fick dem, men det gick över fort och när vi kom hem skrattade han igen.

Han är verkligen en lugn och glad liten kille. Vi hade inte kunnat önska oss en finare son. Det händer så mycket varje dag nu och det är så kul att följa. Förra veckan vände han på sig från mage till rygg och nu har han börjat ta tag i sina fötter och greppa saker. Det går framåt fort.

Aktiv Vecka

Det har minst sagt varit en aktiv vecka. Jag trodde att jag skulle bli rastlös som mammaledig men det har hittills inte varit några problem. Det är mamma- och bebisträffar hit och öppen förskola dit. Igår var vi på barnvagnsbio och idag träffades vi några stycken och tränade ihop utomhus. Jag höll i träningspasset som bestod av olika stationer. Cirkelträning där vi använde vår egen kroppsvikt som tyngd. Det räcker gott och väl för oss som nyss har fött barn.

Igår fyllde J år. Jag och O gjorde frukost på morgonen. O ville sitta med men somnade ganska fort. På kvällen blev det skaldjursfest som J hade önskat sig. Kräftor närmare bestämt. Han önskade sig det eller falukorv och makaroner. Det blev som sagt kräftor.

Ikväll är vi gräsänklingar då J är på konferens. Jag har jobbat lite medan O sover och ska nu passa på att lägga mig på soffan och titta på något meningslöst på TV. Det var ett tag sedan jag gjorde det.

Full Fart

Som jag trodde så kommer jag inte hinna skriva här varje dag. Vi har fullt upp med att leka, äta, byta blöjor, sova och bada. Det är ungefär så våra dagar ser ut. Ibland gör vi mer, ibland mindre.

Eftersom O är inne i en tillväxtperiod just nu så sover han bara två timmar i taget även på natten. Det gör att båda han och jag behöver ta igen sömnen på dagen. Ändå har vi börjat gå i mammagrupp och även gå på andra aktiviteter som babymassage, sång och rytmik och träffa andra mammor och bebisar. På torsdag ska vi gå på barnvagnsbio och på fredag ska jag visst dra igång en mammaträningsgrupp utomhus. Full fart här alltså and I love it.

Vart Tar Tiden Vägen?

Det är ju inte problem att få tiden att gå nu för tiden. Man har ju hört att man inte kommer få någon egentid. Så är det inte, eller så känns det åtminstone inte, men man hinner inte så mycket på dagarna som man skulle önska.

Den här veckan har vi varit på lite BVC-besök och första gången på föräldragrupp. Oliver tjattrade hela tiden och la av världens brakare precis när jag skulle presentera oss. Så oss lär ingen glömma. I övrigt kan vi konstatera att allt verkligen har gått by the book. Förlossningen gick bra, första tiden gick bra, Oliver är frisk, jag mår bra. Jag är lite snurrig ibland bara, men det har visst ett namn - amningskoma.

Han är skön, Oliver. Han är verkligen med. Hans favoritsysslor just nu är att försöka nå sina fötter och att tugga på sina händer. Han "pratar" också mycket, särskilt när man pratar med honom. Jag tröttnar aldrig på att sitta och konversera med honom.

Jag har försökt börja jobba lite den här veckan. Det funkar, om jag kan bestämma själv när jag gör det. Ett telefonmöte är svårare att få till. Härom dagen satt jag med telefonen i örat, datorn på ena sidan och Oliver på andra och försökte få honom att ta nappen för att vara tyst under tiden. Det blev lite halvfokuserat men det funkade. Jag hoppas ju kunna jobba lite under hösten och vintern för att börja jobba fullt igen i vår. Vi får se. Oliver kommer alltid att vara #1.

Lite Trött

Måndag morgon. Oliver sov mycket igår kväll och var därför vaken en del inatt. Därmed även jag, så jag är lite trött nu. Lille O har precis somnat om igen efter frukost, bad och lite morgonträning så jag ska också gå och lägga mig en stund igen. Det är så man får göra när man inte sover som vanligt på nätterna - sova på dagarna. I början hade jag svårt för det men jag har lärt mig att jag måste för att fungera normalt. Det svåra är att kunna sova på beställning samtidigt som han sover. Det är inte alltid jag somnar men bara att ligga och vila hjälper mer än ingenting.

Det är inte mycket man hinner med på en dag. Han är ju första prio men sedan ska man även hinna ta hand om sig själv. Ibland får han sitta i sin stol och titta på mig när jag duschar. Han gillar vatten och även ljudet av vatten så det är inga problem. Ibland får han även titta på när jag slänger på mascara och sätter upp håret. Han undrar nog vad jag håller på med?

Men om jag skulle stänga ner datorn och gå och sova lite då. Jag kanske till och med hinner ta en snabbdusch sedan innan han vaknar.

Sjuka & Ynkliga

I torsdags var det Oliver som var kinkig. I fredags var det jag. Förstod ingenting men helt plötsligt fick jag först ont i huvudet och sedan i hela kroppen. Ni vet när det till och med gör ont att tvätta händerna. Kollade febern och mycket riktigt. 38,3 och det är ganska hög feber för mig som normalt har en kroppstemperatur runt 36,0.

Det allra jobbigaste var att Oliver inte ville sova och att jag egentligen inte orkade bära honom. Ännu mindre amma, men vad gör man? En bebis är helt beroende av sina föräldrar och inte minst mamman om man ammar. J kom hem från jobbet lite tidigare än tänkt så att jag kunde gå och lägga mig ifred. Jag sov hela kvällen eftersom Oliver också gjorde det.

Igår var febern borta och idag var jag ute och sprang på morgonen. Så fort gick det över. Märkligt. Vi var på thaimassage i tisdags och jag undrar om det är det som har utlöst något i kroppen? Det är det enda jag kan komma på. Oliver har inte haft någon feber så det är ju inte han som har smittat mig med något. Jag längtar inte direkt efter de sju förkylningarna om året som småbarn kan dra på sig. Hoppas Oliver har ärvt mitt immunförsvar för jag blir sällan sjuk i normala fall. Peppar peppar.

2013-06-16

Fredag kväll:

Lördag morgon:

Söndag morgon:

Måndag:

Jag lovade ju att berätta lite om förlossningen. Till att börja med vill jag säga att detta har varit min stora fasa i livet ända sedan jag var liten - att föda barn. Den rädslan suddades dock ut under tiden jag var gravid. Det här var ju världens mest naturliga grej och så häftigt att det fungerar som det ska när ett barn blir till. Min rädsla byttes ut mot skräckblandad förväntan.

Fredagen den 14 juni var vi bortbjudna på middag. När vi kom hem på kvällen låg jag i soffan och helt plötsligt kände jag mig inte det minsta gravid. Ryggontet var borta och allt som vanligtvis spände i magen var inte där. Det kändes jättemärkligt. J sa att "det här är nog lugnet före stormen". Jag hade då gått några dagar över tiden eftersom vår bebbe var beräknad att komma den 11 juni.

Mycket riktigt. Vi gick och lade oss vid elvatiden. Klockan 01.00 vaknade jag av att jag hade ont i magen. Jag kände direkt vad som var på gång. Jag ville inte väcka J så jag gick och la mig i gästrummet. Hela natten vaknade jag sedan en gång i timmen av magontet men jag somnade om varje gång igen. Vid sju på morgonen gick jag in till J och sa att vi nog skulle hålla oss på hemmaplan idag. Vi hade annars tänkt att göra en mysig dagsutflykt någonstans.

Jag ringde till Södra BB dit vi hoppades få komma när det var dags. Jag förklarade symptomen och barnmorskan sade med en glad röst att det nog var en liten bebis på gång ut nu. Hon sa att vi gärna fick ta en promenad för att få tiden att gå och att påskynda att det skulle komma igång på riktigt. Så vi tog stavarna och gick ner till Hammarby Sjöstad och laddade med en god frukost. Väl där intensifierades värkarna och vi fick nästan skynda oss hem sedan. Jag ringde till Södra BB igen som sa att jag skulle vänta med att komma in så länge jag kände mig trygg med att vara hemma. Några timmar till klarade jag men sedan åkte vi in.

När vi kom in fick vi ett eget rum med varsin säng och ett eget badrum med dusch. Väldigt mysigt för att vara ett sjukhus. Jag blev inskriven och undersökt. Barnmorskan sa att vi gärna fick ta en promenad till runt på Södermalm för att stimulera värkarna och för att slippa ligga inne och vänta. Det var klarblå himmel så vi tog en promenad och gick till och med och åt en sen lunch för att ladda med energi inför vad som komma skulle. Varje gång det kom en värk var jag tvungen att stanna och hålla om J. Efter två timmar ute var vi tillbaka på sjuhuset och det var då det satte igång ordentligt. Det dröjde inte länge innan jag bad om lustgasen. Jag hade givetvis tänkt igenom vad jag ville ha för smärtlindring och kommit fram till att jag ville testa alla icke-medicinska först och bara i nödfall ta Epidural (ryggmärgsbedövning). Lustgasen var med hela tiden, mest som en trygghet tror jag. Den smärtlindring som hjälpte allra mest var att andas lugnt och ordentligt, även om det också var det jobbigaste när det gjorde ont. De riktigt smärtsamma värkarna tog fart väldigt fort och jag försvann bort lite på grund av lustgasen. Jag minns allt som i ett töcken. Det jag minns är att det gjorde obeskrivligt ont men att det ändå var en positiv smärta. För varje värk som kom var vi ett steg närmare att få träffa vår bebbe.

Jag testade både kvaddlar och fick fotmassage men det var mest för att leda tankarna bort från smärtan. Sent på kvällen föreslog barnmorskan att jag skulle ta Epidural för att slappna av lite och få vila. Det gjorde jag och förberedde mig på att allt skulle stanna av och att det skulle bli en lång natt, men effekten blev tvärtom och när smärtan försvann och jag slappnade av satte istället krystvärkarna igång. Barnmorskan trodde först inte på mig när jag sa att det var på gång, men det märkte hon sedan ganska snabbt, att jag menade allvar. Sedan gick allt väldigt fort. Jag förstod inte riktigt vad som hände men plötsligt var det tre barnmorskor och en läkare inne i rummet. De stack hål på vattnet (som ännu inte hade gått) och kopplade en elektrod på bebbens huvud inne i magen för att ha koll på hjärtslagen som hade börjat gå ner. Det här har jag fått berättat för mig efteråt, det uppfattade jag inte när det hände. Jag ville mest bara trycka ut ungen och det jobbigaste under hela förlossningen var att jag var tvungen att vänta lite tills jag var helt öppen. Den här stunden minns jag att tiden gick väldigt långsamt. Sedan vände det tvärt och de sa till mig att trycka allt vad jag hade. Han var tvungen att komma ut nu. De tog till och med fram sugklockan. Jag hade dock inga problem att trycka och på tre krystningar var bebben ute. "Plopp" sa det.

Känslan när bebben skrikandes lades på min mage 01.53 den 16 juni går inte att beskriva. Lättnaden att allt hade gått bra, även om det blev lite smådramatiskt på slutet. Både jag och J var så lättade (han mest för att jag hade överlevt) att vi helt glömde bort att kolla om det var en flicka eller en pojke. Först efter fem minuter såg vi att det var en välskapt liten pojk.

Nio månaders väntan var över och vår son var äntligen hos oss. När barnmorskorna och läkarna hade rensat upp efter "dramat" fick vi vår första ensamma stund med Oliver, som han ganska snart fick heta. Solen började gå upp över Södermalm och långt bortom takåsarna såg man stadshuset med det tre kronorna. En sådan vacker morgon, men det vackraste jag någonsin hade sett låg på mitt bröst.

Tänder På G

Idag var Oliver kinkig redan i morse. Jag och en kompis stack ut och sprang tidigt och som alltid innan jag sticker iväg hade jag sett till att han hade fått mat (två gånger), ny blöja och somnat om. Vanligtvis sover han ett par timmar efter det så jag kan lugnt vara ute en timme och till och med hinna hem och duscha innan han vaknar. J har koll på honom under tiden och om han skulle vakna så behöver han åtminstone inte mig (mat).

I morse fick jag ett SMS när vi var mitt ute i skogen att jag skulle skynda mig hem för han var gnällig. Det brukar betyda att han är hungrig vilket jag tyckte var konstigt eftersom han fick mat precis innan vi stack ut. Det fortsatte när vi satt och åt frukost och han helt plötsligt började gallskrika från ingenstans. Jag ska tillägga att vi har en väldigt glad kille som verkligen bara gnäller om något är fel.

Detta fortsatte under förmiddagen och jag fick honom aldrig riktigt att somna. Han låg och vred på sig hela tiden. Till slut började han gallskrika så att tårarna rann och efter ett bad som fick honom att skifta fokus somnade han på mig mage. Där låg vi sedan i tre timmar. Jag somnade också en liten stund. Först efter detta blev han lugn och glad igen som han brukar vara.

Jag har förstått att det är tänder på gång. Det hade jag ingen tanke på först eftersom han bara är två och en halv månad gammal men när jag läste på lite mer om det så stämmer alla symptom in. Han är gnällig, han tuggar på sina händer och han har börjat dregla. Ingen feber, än.

På eftermiddagen tog vi en promenad med min syster och efter det har han varit på jättebra humör. Han satt till och med och gapskrattade åt mig när jag gjorde roliga ljud. Han är världens härligaste lilla unge, som redan börjar få tänder.

Ett Litet Mirakel

J frågade härom dagen om jag har slutat blogga. -Nej, jag har bara inte börjat igen. Det har inte riktigt varit prioriterat i mitt liv.

Den 16 juni 01.53 föddes Oliver Scott Cardell. Jag ska berätta lite om själva förlossningen senare men den gick bra. Man har ju hört det här om kärleken man känner till sitt barn när det kommer till världen, men aldrig hade jag kunnat föreställa mig att jag någonsin ens skulle kunna känna en sådan kärlek. Det går liksom inte att vara förberedd på det. Den lilla krabaten som kom ut och lades på mig mage var ju bara helt magisk från första stund. Beyond magisk! Han skrek en liten stund och sedan låg han bara tyst och tittade på mig och J. Första natten sov han på mig mage och andra natten hos J. Känslan när vi lämnade BB och skulle klara oss på egen hand är att jämföra med första dagen i skolan när man var sju år...gånger tio. Allt var nytt, spännande och skrämmande.

Idag är Oliver två och en halv månad gammal och en egen liten individ med en stark personlighet. Han ger oss så fruktansvärt mycket kärlek tillbaka. Vi kan bara sitta och titta på honom och prata med honom dagarna i ända. Ibland är det skönt när han somnar så vi får lite egentid men efter en stund vill vi att han ska vakna igen för vi saknar honom. Han är verkligen helt underbar och jag får nypa mig i armen varje dag för att förstå att det här är min son. Min och J's lille pojke.

Jag kommer att försöka blogga här med jämna mellanrum som vanligt. Antagligen inte varje dag, men så ofta jag hinner. Helt naturligt så kommer bloggen att ändra fokus som den har gjort med mig förut beroende på var jag befinner mig i livet. Från och med nu är det bajsblöjor och nedspydda kläder som kommer att pryda det här svarta sidan. Skämt och sido, men en del bebisaktiviteter och reflektion om livet som mamma kommer det definitivt att bli. Fortsätt att hänga med om ni vill.

Blöjhink

Jag sitter här med en hickande mage och har precis beställt en blöjhink. Det kommer vi att behöva för varken jag eller J ser speciellt mycket fram emot allt blöjbytande. Det sägs att man byter ca 5000 blöjor på en unge så det kommer ju bli några stycken.

Nu ska jag åka och köpa en amningsbehå och amningslinnen. Lite måste man ju spara till sista minuten. Jag hade som sagt inte räknat med att bebben skulle kika ut den 11:e som beräknat.

Skogrundan

Jag vaknade tidigt idag också men lyckades somna om en liten stund. Sedan gick jag ut i skogen, min favoritrunda. Jag hade egentligen tänkt gå en plattare runda på asfalt när jag gav mig iväg, för att skona magen, men det kändes så tråkigt och så är det ju så härligt med skogsluft.

Den är ganska kuperad, skogsrundan. Det går inte jättefort nu kan jag säga, men en knapp mil på två timmar känns lagom i mitt tillstånd. Jag har ju ingen direkt tid att passa ändå förrän det sätter igång. Skön start på fredagen.

Babybjörnar

Igår fick vi förresten ett paket på posten. I paketet låg två Babybjörnar (bärselar). Gissa om jag blev glad?