Get What You Pay For

Äntligen. Aldrig förr har jag varit på ett sådant snabbt läkarbesök och aldrig förr har jag så snabbt fått den hjälp jag behöver. Jag har förresten aldrig fått den hjälp jag behöver. Förrän nu.

"Doktor Triathlet" kunde säga med en gång vad det är för "fel" på mig och vad det beror på. Jag har en snedbelastning och en väldigt överansträngd höftböjar- och sätesmuskel. Allt bottnar i min avsparkade tå. Doktor Triathlet undrade:

- Är tån läkt nu då?

- Det vet jag inte.

- Äh, det spelar egentligen ingen roll. Den kan du glömma.

Han har rätt. Jag har glömt tån för länge sedan. Så länge den inte knäcker när jag går för att den är helt av så bryr jag mig inte. Jag kan springa utan den. Fast nu kan jag inte springa på grund av följdskador, något som jag äntligen ska få hjälp med. Tack bra försäkring. Som alltid - you get what you pay for.

Till Doktorn

I morgon bitti ska jag till läkaren med min höft. Det känns bra, för höften gör det inte. Efter all skit jag har haft med mina fötter utan att få hjälp har jag inte mycket förtroende för den allmänna sjukvärden längre, så den här gången krävde jag att få en bra läkare. Annars kan jag vänta tills det går över av sig självt igen, om det gör det?

Jag har kollat upp den här läkaren. Har är triathlet. Han vet vad idrottsskador innebär med andra ord. Men allra viktigast - han vet vad det innebär att vara en skadad idrottare. Man ber inte en aktiv tjej gå hem och ta några Ipren och vila. Det funkar inte. Den här gången kan det nog bli bra.

iPhone 5

På tisdag är det sagt att den nya iPhone 5 ska presenteras. Jag vet redan hur den ser ut och vad den har för features. Hur jag vet? Jag vet allt.

Never Too Late

Tror ni att jag blev förvånad när jag förra veckan såg en länk på Facebook till en blogg som Kate har börjat skriva, där det visar sig att hon har flyttat från DC. Inte vart som helst. Hon har flyttat till Jordanien för att jobba för en amerikansk diplomat. Jordanien. Inte bara över gatan liksom.

Ja, vad säger man? Det är aldrig för sent att förändra sitt liv, om man vill. Jag hoppas verkligen att det går bra för henne. Jag menar det, bara jag någonsin slipper bo med henne igen.

Partyprinsessan #1

Tillbaka till Kate. Det var det jag menade med den där blicken i TV-programmet. Hon var verkligen sådan. Så fort man vände ryggen till så snackade hon skit. Ganska vanligt förekommande i DC overall, där allt handlar om makt. Jag minns att jag och Kate kom bra överens i början. Jag hjälpte till och med henne att flytta alla hennes grejer från sitt gamla hus till vårt när hon flyttade in, och då förstår ni att jag offrade mig (flytta = ahh).

Jag minns bara Kate som en enda stor partyprinsessa. Hennes jobb gick ut på att åka runt till barer och sälja sprit. I USA kör man bil när man har druckit, så det var ju inget problem. Hon kom oftast hem full, svidade om och stack ut igen (efter att ha haft förfest i huset). Sedan drog hom med sig halva baren hem på efterfest (när jag skulle upp kvart i fem på morgonen för att gå till gymmet innan jobbet). Ni fattar ju att bubblan sprack ganska snart. När folk inte har respekt för mig då tappar jag respekt för dem.

What goes around comes around och det gick inte så bra för Kate. Hon fick ekonomiska problem, hon blev dumpad av sin kille på självaste Thanksgiving Day (jag minns när vi kom hem och hon satt och hade ätit upp en hel paj som hon hade bakat som hon skulle ha med sig till sin pojkväns Thanksgivingmiddag). Dessutom mådde hon inte bra, så som hon drack. Verkligheten kom liksom ikapp till slut.

DC Roomies

Tillbaka till mina roommates. När jag flyttade in bodde Joyce där (översta bilden). Vi kom verkligen bra överens. Hon var snäll rätt igenom. Efter ett litet tag flyttade hon ut, och in kom Kate (tjejen till vänster på andra bilden från ovan, och även i mitten längst ned). Då var det slut på lugnet i huset kan jag säga och det förvandlades till ett party house. Det var förfester, det var fester, det var efterfester. Det är väl okej på helgerna, men inte mitt i veckorna. Det var inte kul att hitta främmande killar sovandes på soffan när man kom upp på morgonen. Jag jobbade som sagt mycket och det var därför jag hade flyttat dit och prioriterade detta före något annat. Kate prioriterade helt klart festandet framför allt. Att hon jobbade som vin- och spritförsäljare gjorde inte saken bättre. Ni skulle sett vårt barskåp - det var en hel bokhylla full med allt möjligt.

Alex och Jennie bodde också där och det är dem jag fortfarande har kontakt med i dag. Vi hade kul ihop och kom bra överens. Dem har jag träffat när jag har varit tillbaka och hälsat på.

24 28th Place, DC 20007

Det är exakt tre år sedan jag flyttade till DC. Här bodde jag, i ett townhouse i Georgetown med fyra tjejer (kommer tillbaka till dem också). Jag hade rummet nere i källaren. Passade mig bra då det kändes som en egen liten lägenhet och hade till och med en egen ingång (som jag i och för sig aldrig använde). Jag hängde mest med de andra tjejerna när jag var hemma, men i DC jobbar man mycket.

Ni förstår nog nu varför jag hatar att flytta, för jag har gjort det några gånger. När man dessutom flyttar fram och tillbaka över jordklotet är det svårt att ta med sig mer än två resväskor med kläder. Jag brukar alltid åka till IKEA och köpa det mest nödvändiga till en början, sedan samlar man på sig saker med tiden. Den första IKEA-trippen där slutade med poliseskort minns jag. Det var kul. Jag har många roliga historier att berätta, men inte nu.