Som jag trodde så kommer jag inte hinna skriva här varje dag. Vi har fullt upp med att leka, äta, byta blöjor, sova och bada. Det är ungefär så våra dagar ser ut. Ibland gör vi mer, ibland mindre.
Eftersom O är inne i en tillväxtperiod just nu så sover han bara två timmar i taget även på natten. Det gör att båda han och jag behöver ta igen sömnen på dagen. Ändå har vi börjat gå i mammagrupp och även gå på andra aktiviteter som babymassage, sång och rytmik och träffa andra mammor och bebisar. På torsdag ska vi gå på barnvagnsbio och på fredag ska jag visst dra igång en mammaträningsgrupp utomhus. Full fart här alltså and I love it.
tisdag 10 september 2013
onsdag 4 september 2013
Vart Tar Tiden Vägen?
Det är ju inte problem att få tiden att gå nu för tiden. Man har ju hört att man inte kommer få någon egentid. Så är det inte, eller så känns det åtminstone inte, men man hinner inte så mycket på dagarna som man skulle önska.
Den här veckan har vi varit på lite BVC-besök och första gången på föräldragrupp. Oliver tjattrade hela tiden och la av världens brakare precis när jag skulle presentera oss. Så oss lär ingen glömma. I övrigt kan vi konstatera att allt verkligen har gått by the book. Förlossningen gick bra, första tiden gick bra, Oliver är frisk, jag mår bra. Jag är lite snurrig ibland bara, men det har visst ett namn - amningskoma.
Han är skön, Oliver. Han är verkligen med. Hans favoritsysslor just nu är att försöka nå sina fötter och att tugga på sina händer. Han "pratar" också mycket, särskilt när man pratar med honom. Jag tröttnar aldrig på att sitta och konversera med honom.
Jag har försökt börja jobba lite den här veckan. Det funkar, om jag kan bestämma själv när jag gör det. Ett telefonmöte är svårare att få till. Härom dagen satt jag med telefonen i örat, datorn på ena sidan och Oliver på andra och försökte få honom att ta nappen för att vara tyst under tiden. Det blev lite halvfokuserat men det funkade. Jag hoppas ju kunna jobba lite under hösten och vintern för att börja jobba fullt igen i vår. Vi får se. Oliver kommer alltid att vara #1.
Den här veckan har vi varit på lite BVC-besök och första gången på föräldragrupp. Oliver tjattrade hela tiden och la av världens brakare precis när jag skulle presentera oss. Så oss lär ingen glömma. I övrigt kan vi konstatera att allt verkligen har gått by the book. Förlossningen gick bra, första tiden gick bra, Oliver är frisk, jag mår bra. Jag är lite snurrig ibland bara, men det har visst ett namn - amningskoma.
Han är skön, Oliver. Han är verkligen med. Hans favoritsysslor just nu är att försöka nå sina fötter och att tugga på sina händer. Han "pratar" också mycket, särskilt när man pratar med honom. Jag tröttnar aldrig på att sitta och konversera med honom.
Jag har försökt börja jobba lite den här veckan. Det funkar, om jag kan bestämma själv när jag gör det. Ett telefonmöte är svårare att få till. Härom dagen satt jag med telefonen i örat, datorn på ena sidan och Oliver på andra och försökte få honom att ta nappen för att vara tyst under tiden. Det blev lite halvfokuserat men det funkade. Jag hoppas ju kunna jobba lite under hösten och vintern för att börja jobba fullt igen i vår. Vi får se. Oliver kommer alltid att vara #1.
måndag 2 september 2013
Lite Trött
Måndag morgon. Oliver sov mycket igår kväll och var därför vaken en del inatt. Därmed även jag, så jag är lite trött nu. Lille O har precis somnat om igen efter frukost, bad och lite morgonträning så jag ska också gå och lägga mig en stund igen. Det är så man får göra när man inte sover som vanligt på nätterna - sova på dagarna. I början hade jag svårt för det men jag har lärt mig att jag måste för att fungera normalt. Det svåra är att kunna sova på beställning samtidigt som han sover. Det är inte alltid jag somnar men bara att ligga och vila hjälper mer än ingenting.
Det är inte mycket man hinner med på en dag. Han är ju första prio men sedan ska man även hinna ta hand om sig själv. Ibland får han sitta i sin stol och titta på mig när jag duschar. Han gillar vatten och även ljudet av vatten så det är inga problem. Ibland får han även titta på när jag slänger på mascara och sätter upp håret. Han undrar nog vad jag håller på med?
Men om jag skulle stänga ner datorn och gå och sova lite då. Jag kanske till och med hinner ta en snabbdusch sedan innan han vaknar.
Det är inte mycket man hinner med på en dag. Han är ju första prio men sedan ska man även hinna ta hand om sig själv. Ibland får han sitta i sin stol och titta på mig när jag duschar. Han gillar vatten och även ljudet av vatten så det är inga problem. Ibland får han även titta på när jag slänger på mascara och sätter upp håret. Han undrar nog vad jag håller på med?
Men om jag skulle stänga ner datorn och gå och sova lite då. Jag kanske till och med hinner ta en snabbdusch sedan innan han vaknar.
söndag 1 september 2013
Sjuka & Ynkliga
I torsdags var det Oliver som var kinkig. I fredags var det jag. Förstod ingenting men helt plötsligt fick jag först ont i huvudet och sedan i hela kroppen. Ni vet när det till och med gör ont att tvätta händerna. Kollade febern och mycket riktigt. 38,3 och det är ganska hög feber för mig som normalt har en kroppstemperatur runt 36,0.
Det allra jobbigaste var att Oliver inte ville sova och att jag egentligen inte orkade bära honom. Ännu mindre amma, men vad gör man? En bebis är helt beroende av sina föräldrar och inte minst mamman om man ammar. J kom hem från jobbet lite tidigare än tänkt så att jag kunde gå och lägga mig ifred. Jag sov hela kvällen eftersom Oliver också gjorde det.
Igår var febern borta och idag var jag ute och sprang på morgonen. Så fort gick det över. Märkligt. Vi var på thaimassage i tisdags och jag undrar om det är det som har utlöst något i kroppen? Det är det enda jag kan komma på. Oliver har inte haft någon feber så det är ju inte han som har smittat mig med något. Jag längtar inte direkt efter de sju förkylningarna om året som småbarn kan dra på sig. Hoppas Oliver har ärvt mitt immunförsvar för jag blir sällan sjuk i normala fall. Peppar peppar.
Det allra jobbigaste var att Oliver inte ville sova och att jag egentligen inte orkade bära honom. Ännu mindre amma, men vad gör man? En bebis är helt beroende av sina föräldrar och inte minst mamman om man ammar. J kom hem från jobbet lite tidigare än tänkt så att jag kunde gå och lägga mig ifred. Jag sov hela kvällen eftersom Oliver också gjorde det.
Igår var febern borta och idag var jag ute och sprang på morgonen. Så fort gick det över. Märkligt. Vi var på thaimassage i tisdags och jag undrar om det är det som har utlöst något i kroppen? Det är det enda jag kan komma på. Oliver har inte haft någon feber så det är ju inte han som har smittat mig med något. Jag längtar inte direkt efter de sju förkylningarna om året som småbarn kan dra på sig. Hoppas Oliver har ärvt mitt immunförsvar för jag blir sällan sjuk i normala fall. Peppar peppar.
fredag 30 augusti 2013
2013-06-16
Fredag kväll:
Lördag morgon:
Söndag morgon:
Måndag:
Jag lovade ju att berätta lite om förlossningen. Till att börja med vill jag säga att detta har varit min stora fasa i livet ända sedan jag var liten - att föda barn. Den rädslan suddades dock ut under tiden jag var gravid. Det här var ju världens mest naturliga grej och så häftigt att det fungerar som det ska när ett barn blir till. Min rädsla byttes ut mot skräckblandad förväntan.Fredagen den 14 juni var vi bortbjudna på middag. När vi kom hem på kvällen låg jag i soffan och helt plötsligt kände jag mig inte det minsta gravid. Ryggontet var borta och allt som vanligtvis spände i magen var inte där. Det kändes jättemärkligt. J sa att "det här är nog lugnet före stormen". Jag hade då gått några dagar över tiden eftersom vår bebbe var beräknad att komma den 11 juni.
Mycket riktigt. Vi gick och lade oss vid elvatiden. Klockan 01.00 vaknade jag av att jag hade ont i magen. Jag kände direkt vad som var på gång. Jag ville inte väcka J så jag gick och la mig i gästrummet. Hela natten vaknade jag sedan en gång i timmen av magontet men jag somnade om varje gång igen. Vid sju på morgonen gick jag in till J och sa att vi nog skulle hålla oss på hemmaplan idag. Vi hade annars tänkt att göra en mysig dagsutflykt någonstans.
Jag ringde till Södra BB dit vi hoppades få komma när det var dags. Jag förklarade symptomen och barnmorskan sade med en glad röst att det nog var en liten bebis på gång ut nu. Hon sa att vi gärna fick ta en promenad för att få tiden att gå och att påskynda att det skulle komma igång på riktigt. Så vi tog stavarna och gick ner till Hammarby Sjöstad och laddade med en god frukost. Väl där intensifierades värkarna och vi fick nästan skynda oss hem sedan. Jag ringde till Södra BB igen som sa att jag skulle vänta med att komma in så länge jag kände mig trygg med att vara hemma. Några timmar till klarade jag men sedan åkte vi in.
När vi kom in fick vi ett eget rum med varsin säng och ett eget badrum med dusch. Väldigt mysigt för att vara ett sjukhus. Jag blev inskriven och undersökt. Barnmorskan sa att vi gärna fick ta en promenad till runt på Södermalm för att stimulera värkarna och för att slippa ligga inne och vänta. Det var klarblå himmel så vi tog en promenad och gick till och med och åt en sen lunch för att ladda med energi inför vad som komma skulle. Varje gång det kom en värk var jag tvungen att stanna och hålla om J. Efter två timmar ute var vi tillbaka på sjuhuset och det var då det satte igång ordentligt. Det dröjde inte länge innan jag bad om lustgasen. Jag hade givetvis tänkt igenom vad jag ville ha för smärtlindring och kommit fram till att jag ville testa alla icke-medicinska först och bara i nödfall ta Epidural (ryggmärgsbedövning). Lustgasen var med hela tiden, mest som en trygghet tror jag. Den smärtlindring som hjälpte allra mest var att andas lugnt och ordentligt, även om det också var det jobbigaste när det gjorde ont. De riktigt smärtsamma värkarna tog fart väldigt fort och jag försvann bort lite på grund av lustgasen. Jag minns allt som i ett töcken. Det jag minns är att det gjorde obeskrivligt ont men att det ändå var en positiv smärta. För varje värk som kom var vi ett steg närmare att få träffa vår bebbe.
Jag testade både kvaddlar och fick fotmassage men det var mest för att leda tankarna bort från smärtan. Sent på kvällen föreslog barnmorskan att jag skulle ta Epidural för att slappna av lite och få vila. Det gjorde jag och förberedde mig på att allt skulle stanna av och att det skulle bli en lång natt, men effekten blev tvärtom och när smärtan försvann och jag slappnade av satte istället krystvärkarna igång. Barnmorskan trodde först inte på mig när jag sa att det var på gång, men det märkte hon sedan ganska snabbt, att jag menade allvar. Sedan gick allt väldigt fort. Jag förstod inte riktigt vad som hände men plötsligt var det tre barnmorskor och en läkare inne i rummet. De stack hål på vattnet (som ännu inte hade gått) och kopplade en elektrod på bebbens huvud inne i magen för att ha koll på hjärtslagen som hade börjat gå ner. Det här har jag fått berättat för mig efteråt, det uppfattade jag inte när det hände. Jag ville mest bara trycka ut ungen och det jobbigaste under hela förlossningen var att jag var tvungen att vänta lite tills jag var helt öppen. Den här stunden minns jag att tiden gick väldigt långsamt. Sedan vände det tvärt och de sa till mig att trycka allt vad jag hade. Han var tvungen att komma ut nu. De tog till och med fram sugklockan. Jag hade dock inga problem att trycka och på tre krystningar var bebben ute. "Plopp" sa det.
Känslan när bebben skrikandes lades på min mage 01.53 den 16 juni går inte att beskriva. Lättnaden att allt hade gått bra, även om det blev lite smådramatiskt på slutet. Både jag och J var så lättade (han mest för att jag hade överlevt) att vi helt glömde bort att kolla om det var en flicka eller en pojke. Först efter fem minuter såg vi att det var en välskapt liten pojk.
Nio månaders väntan var över och vår son var äntligen hos oss. När barnmorskorna och läkarna hade rensat upp efter "dramat" fick vi vår första ensamma stund med Oliver, som han ganska snart fick heta. Solen började gå upp över Södermalm och långt bortom takåsarna såg man stadshuset med det tre kronorna. En sådan vacker morgon, men det vackraste jag någonsin hade sett låg på mitt bröst.
torsdag 29 augusti 2013
Tänder På G
Idag var Oliver kinkig redan i morse. Jag och en kompis stack ut och sprang tidigt och som alltid innan jag sticker iväg hade jag sett till att han hade fått mat (två gånger), ny blöja och somnat om. Vanligtvis sover han ett par timmar efter det så jag kan lugnt vara ute en timme och till och med hinna hem och duscha innan han vaknar. J har koll på honom under tiden och om han skulle vakna så behöver han åtminstone inte mig (mat).
I morse fick jag ett SMS när vi var mitt ute i skogen att jag skulle skynda mig hem för han var gnällig. Det brukar betyda att han är hungrig vilket jag tyckte var konstigt eftersom han fick mat precis innan vi stack ut. Det fortsatte när vi satt och åt frukost och han helt plötsligt började gallskrika från ingenstans. Jag ska tillägga att vi har en väldigt glad kille som verkligen bara gnäller om något är fel.
Detta fortsatte under förmiddagen och jag fick honom aldrig riktigt att somna. Han låg och vred på sig hela tiden. Till slut började han gallskrika så att tårarna rann och efter ett bad som fick honom att skifta fokus somnade han på mig mage. Där låg vi sedan i tre timmar. Jag somnade också en liten stund. Först efter detta blev han lugn och glad igen som han brukar vara.
Jag har förstått att det är tänder på gång. Det hade jag ingen tanke på först eftersom han bara är två och en halv månad gammal men när jag läste på lite mer om det så stämmer alla symptom in. Han är gnällig, han tuggar på sina händer och han har börjat dregla. Ingen feber, än.
På eftermiddagen tog vi en promenad med min syster och efter det har han varit på jättebra humör. Han satt till och med och gapskrattade åt mig när jag gjorde roliga ljud. Han är världens härligaste lilla unge, som redan börjar få tänder.
I morse fick jag ett SMS när vi var mitt ute i skogen att jag skulle skynda mig hem för han var gnällig. Det brukar betyda att han är hungrig vilket jag tyckte var konstigt eftersom han fick mat precis innan vi stack ut. Det fortsatte när vi satt och åt frukost och han helt plötsligt började gallskrika från ingenstans. Jag ska tillägga att vi har en väldigt glad kille som verkligen bara gnäller om något är fel.
Detta fortsatte under förmiddagen och jag fick honom aldrig riktigt att somna. Han låg och vred på sig hela tiden. Till slut började han gallskrika så att tårarna rann och efter ett bad som fick honom att skifta fokus somnade han på mig mage. Där låg vi sedan i tre timmar. Jag somnade också en liten stund. Först efter detta blev han lugn och glad igen som han brukar vara.
Jag har förstått att det är tänder på gång. Det hade jag ingen tanke på först eftersom han bara är två och en halv månad gammal men när jag läste på lite mer om det så stämmer alla symptom in. Han är gnällig, han tuggar på sina händer och han har börjat dregla. Ingen feber, än.
På eftermiddagen tog vi en promenad med min syster och efter det har han varit på jättebra humör. Han satt till och med och gapskrattade åt mig när jag gjorde roliga ljud. Han är världens härligaste lilla unge, som redan börjar få tänder.
onsdag 28 augusti 2013
Ett Litet Mirakel
J frågade härom dagen om jag har slutat blogga. -Nej, jag har bara inte börjat igen. Det har inte riktigt varit prioriterat i mitt liv.
Den 16 juni 01.53 föddes Oliver Scott Cardell. Jag ska berätta lite om själva förlossningen senare men den gick bra. Man har ju hört det här om kärleken man känner till sitt barn när det kommer till världen, men aldrig hade jag kunnat föreställa mig att jag någonsin ens skulle kunna känna en sådan kärlek. Det går liksom inte att vara förberedd på det. Den lilla krabaten som kom ut och lades på mig mage var ju bara helt magisk från första stund. Beyond magisk! Han skrek en liten stund och sedan låg han bara tyst och tittade på mig och J. Första natten sov han på mig mage och andra natten hos J. Känslan när vi lämnade BB och skulle klara oss på egen hand är att jämföra med första dagen i skolan när man var sju år...gånger tio. Allt var nytt, spännande och skrämmande.
Idag är Oliver två och en halv månad gammal och en egen liten individ med en stark personlighet. Han ger oss så fruktansvärt mycket kärlek tillbaka. Vi kan bara sitta och titta på honom och prata med honom dagarna i ända. Ibland är det skönt när han somnar så vi får lite egentid men efter en stund vill vi att han ska vakna igen för vi saknar honom. Han är verkligen helt underbar och jag får nypa mig i armen varje dag för att förstå att det här är min son. Min och J's lille pojke.
Jag kommer att försöka blogga här med jämna mellanrum som vanligt. Antagligen inte varje dag, men så ofta jag hinner. Helt naturligt så kommer bloggen att ändra fokus som den har gjort med mig förut beroende på var jag befinner mig i livet. Från och med nu är det bajsblöjor och nedspydda kläder som kommer att pryda det här svarta sidan. Skämt och sido, men en del bebisaktiviteter och reflektion om livet som mamma kommer det definitivt att bli. Fortsätt att hänga med om ni vill.
Den 16 juni 01.53 föddes Oliver Scott Cardell. Jag ska berätta lite om själva förlossningen senare men den gick bra. Man har ju hört det här om kärleken man känner till sitt barn när det kommer till världen, men aldrig hade jag kunnat föreställa mig att jag någonsin ens skulle kunna känna en sådan kärlek. Det går liksom inte att vara förberedd på det. Den lilla krabaten som kom ut och lades på mig mage var ju bara helt magisk från första stund. Beyond magisk! Han skrek en liten stund och sedan låg han bara tyst och tittade på mig och J. Första natten sov han på mig mage och andra natten hos J. Känslan när vi lämnade BB och skulle klara oss på egen hand är att jämföra med första dagen i skolan när man var sju år...gånger tio. Allt var nytt, spännande och skrämmande.
Idag är Oliver två och en halv månad gammal och en egen liten individ med en stark personlighet. Han ger oss så fruktansvärt mycket kärlek tillbaka. Vi kan bara sitta och titta på honom och prata med honom dagarna i ända. Ibland är det skönt när han somnar så vi får lite egentid men efter en stund vill vi att han ska vakna igen för vi saknar honom. Han är verkligen helt underbar och jag får nypa mig i armen varje dag för att förstå att det här är min son. Min och J's lille pojke.
Jag kommer att försöka blogga här med jämna mellanrum som vanligt. Antagligen inte varje dag, men så ofta jag hinner. Helt naturligt så kommer bloggen att ändra fokus som den har gjort med mig förut beroende på var jag befinner mig i livet. Från och med nu är det bajsblöjor och nedspydda kläder som kommer att pryda det här svarta sidan. Skämt och sido, men en del bebisaktiviteter och reflektion om livet som mamma kommer det definitivt att bli. Fortsätt att hänga med om ni vill.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
















