Singelliv

Det här ämnet har dykt upp mycket den senaste tiden. Jag har varit singel, mer eller mindre, de senaste...hmm...åtta(!) åren. De här åren har jag verkligen levt mitt eget liv. Ingen som har kunnat säga till mig vad jag ska göra eller vart jag ska vara. Jag har varit lite här och lite där. Verkligen gjort allt jag har velat göra. Inte haft någon att ta hänsyn till. Ja, levt mitt eget liv helt enkelt. Man lever ju bara en gång (tror jag). Jag vill inte ångra något jag inte gjorde när det är för sent.

Självklart är det ensamt ibland. Jag är alltid femte hjulet på parmiddagar eftersom ALLA mina vänner har pojkvänner. Det gör mig inte så mycket eftersom deras pojkvänner är några av mina bästa vänner också. Det kan väl vara den här tvåsamheten då som jag saknar ibland. Men jag väger upp fördelar mot nackdelar och just nu väger friheten tyngre. När man lever livet som jag gör kan man inte ha någon annan att ta hänsyn till. Det vore inte rättvist. Var sak har sin tid dessutom. Jag njuter av friheten medan jag kan. Rätt som det är så står han där, drömprinsen, och då finns ingen återvändo.