Wille - R.I.P.

Vi kom in i en diskussion om gamla husdjur. Jag har en hemsk historia vad gäller detta. Det första husdjuret jag hade var en kanin som hette Sötnos. Mina föräldrar gav bort henne för att jag vägrade ta bort bajset. Det var ju äckligt. Efter det har jag haft X antal dansmöss. Den första i hemlighet i en låda under min säng som rymde och dök upp bakom TV:n en kväll. Min bror fångade den och släppte ut den i skogen innan jag vågade erkänna. Då tyckte mina föräldrar synd om mig och lät mig få en ny. Den hade jag i ett akvarium (fråga mig inte varför) tills grannens katt smög in och åt upp den. Ja, det är sant. Då fick jag en hamster. Den levde tills den fick cancer. Vi fick ta den till veterinären och avliva den. Jag har aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv.

Closest to my heart är ändå Wille. Min kanin som jag delade med mina roommates på den tiden det begav sig. Han var den sötaste någonsin! En helg fick han följa med en av mina former roomies hem. Han kom aldrig tillbaka. Lille Willes livslutade ödestigert i en hästbox i Ljungskile. Jag slutar berätta nu. Jag börjar få tårar i ögonen. Men, var han ändå inte lite look-a-like en Gremling?