När våren kommer...

...då är det precis som att man får nytt liv. Ut med det gamla och in med det nya. Själv har jag fått en massa ny energi som jag förra lördagen tänkte ta ut i årets första löprunda i skogen. Sagt och gjort, jag gav mig ut. Tänkte försöka mig på en runda som jag hört talas om men aldrig sprungit själv. Det gick jättebra de första kilometrarna. Benen gick framåt med fart och flåset satt där det skulle. Allt gick som smort, tills jag kom dit vägen delade sig. Höger eller vänster? Höger såg mest logiskt ut så jag styrde ditåt. Oj så fel det kan bli. Jag lovar, jag sprang (eller gick, det var inte terräng för att springa längre) där ingen människa förr har trampat. Efter drygt en och en halv timma staplade jag in hemma med rivsår på benen och granbarr i håret där familjen satt och åt middag. Jag fick värma maten efter en lång, varm dusch.

I förrgår var det dags för andra rundan. Jag tog en jag kände till den här gången. Saken var bara den att jag hade mer energi än jag trodde så jag bestämde mig för att springa en extrarunda. Jag tänkte väl inte på tiden. Så länge orken fanns tänkte jag fortsätta springa. När jag kommer in genom dörren hemma ser jag en förskräckt mamma komma ner för trappan med min mobil i handen.
"-Nu trodde jag du hade sprungit vilse igen så jag har ringt runt till dina kompisar och frågat efter dig."
Jag fick avsluta min sköna löparrunda med att ringa och förklara för dem hon hade ringt att jag levde. Så kan det gå. Min löparkarrär fortsätter, när träningsvärken är borta. Stay tuned.