Att Åka Buss - igen

Jag vet att jag har reflekterat om det här med att åka buss förut. Nu gör jag det igen. Den här gången vad gäller påstigning av buss. Jag har åkt buss i många olika länder, och det är bara i Sverige som vi trängs om att få komma på bussen först. Det är som om det gällde liv och död ibland. Folk ska bara på bussen först, om det så är armbågar som måste tas till. Jag bara står bredvid och skrattar varje gång. Jag vet att jag kommer få en plats ändå.

Jag åkte buss varje morgon i DC. Där var det glada miner på passagerarna minsann. Jag har haft många intressanta diskussioner på väg till jobbet, både i väntan på bussen och på bussen. Här i Sverige sitter vi antingen och tittar ut genom ruta, läser en tidning, eller lyssnar på musik - eller allt det samtidigt. Den enda vi med säkerhet inte gör är att prata med den som sitter bredvid, om det ens sitter någon bredvid. Helst vill vi ju ha ett helt eget dubbelsäte för oss själva. Detta gäller även mig, jag påstår inget annat. Jag är väldigt svensk i Sverige jag också.

Det är intressant det här, hur svenskheten kan visa sig på så många sätt, inte minst på en buss. Vi bör lära oss lite medmänsklighet och artighet av våra fellow Americans. Och att slappna av! Herregud, vad är det värsta som kan hända av att inte få stiga på bussen först? Ta ett steg bakåt nästa gång du ska åka buss. Vänta en sekund eller två och erbjud den som står jämte dig att stiga på före dig. Jag lovar att hela bussresan kommer bli roligare.