Att Lyckas

På tal om det här med att vara skadad. Jag är förbannad över min stukade fot. För att jag därför inte kan göra det jag tycker om att göra mest just nu. Jag tvingas vara still tills foten är läkt, vilket nog inte ska ta så lång tid. Jag tänker på en sådan som Carolina Klüft som skadade sig ordentligt för ett tag sedan och fick hela sin karriär ödelagd. Jag tror inte att hon kan komma tillbaka till samma nivå igen (ursäkta pessimisten i mig, men kroppen har sina begränsningar). På en sekund rasade allt som Carolina har byggt upp under en lång tid. Allt hon har kämpat för bara försvann. Även om jag tror att hon har ont på bilden är det nog inte där skon klämmer som värst. Carolina gråter för att hon är arg och besviken. Arg för att det inte gick som hon hade tänkt och besviken för att hon inte nådde sitt mål.

Jag vet hur det känns. Jag vet även hur det är att tvingas tänka nytt och börja om. Hur man måste (trots att det känns hopplöst) se framåt och våga satsa igen. Sätta upp nya mål och börja sträva mot dem. Hur man måste hitta den där gnistan igen som får en att inte ge upp. Jag vet hur det är. Det som får mig att kämpa och aldrig ge upp är alla runt omkring mig som tror på mig, och att jag även vet hur det känns att nå ett mål. Den känslan, att man lyckades efter allt slit, är värd att kämpa för.

Det löser sig alltid till slut. Att ge upp är inget alternativ.