Ego?

Att vara singel är verkligen inte lätt. Jag trivs med det, samtidigt som jag saknar någon att dela livet med. Anledningen till att jag trivs med det så bra är att jag kan bestämma över min egen tid. Jag gör vad jag vill när jag känner för det helt enkelt. Den senaste tiden har jag känt mig väldigt ego på grund av det här. Jag har blivit alldeles för van vid att bestämma själv vad jag ska göra från dag till dag. Det i sig har lett till att jag lätt kan bli irriterad när någon kommer och vill "stjäla" min tid när jag har planerat något (det här gäller inte i jobbet). Jag undrar bara hur jag någonsin ska lära mig att dela tiden med någon när den dagen infinner sig?

Det var längesen jag hade ett riktigt förhållande och det var ändå på distans eftersom vi bodde i olika städer. Det funkade perfekt för mig men sämre för honom, vilket var en av anledningarna till att det tog slut. Han ville ha någon som väntade på honom när han kom hem. Hmm, fel tjej då. Nu kan jag känna att jag skulle vilja ha detsamma. Någon som väntade på mig när jag kom hem, när jag har tid, men inte annars. Inte någon som vill ha all min lediga tid. Kanske inte redo för ett fast förhållande på riktigt då? Jag är nog inte klar med mig själv och allt jag vill göra än.

Kan det faktiskt vara så att det finns fler som jag men av det manliga könet som kanske faktiskt skulle kunna stå ut med mig och mitt spontana liv? Jag hoppas det. Någon som kanske till och med vill följa med ut på en löptur en söndagsmorgon, en vandringsresa till Österrike eller en sista-minuten-shoppingresa till NYC?

Eller är det helt enkelt bara så att jag är ett stort ego som kommer få leva ensam resten av livet om jag inte ändrar på mig? Ibland undrar man?