Mörkrädd?

Jag är sjukt mörkrädd. Kan lätt få panik om jag är i ett mörkt rum och inte vet hur jag tänder. Då har jag ju inte koll på läget liksom och vad som helst kan hända. Lite som att flyga. Igår bestämde jag mig för utmana mig själv lite, som Eleanor Roosevelt en gång sa:

"Do one thing every day that scares you"

Jag tog längdskidorna och gav mig in på milen uppe i skogen. Ingen upplysning och endast pannlampan och iPoden som sällskap. Den första kilometern ångrade jag mig och tänkte vända. Det var ju bara det att den kilometern var en enda lång nedförsbacke så det skulle blivit en jobbig klättring tillbaka. Dessutom, när jag har gett mig in på något ger jag inte upp, så jag fortsatte och efter en stund var det faktiskt riktigt skönt att vara helt själv ute i skogen. Det snöade lite lätt och snön låg sådär tung och fin på träden. Jag glömde bort hur jobbigt det var att staka sig fram (i den här takten kommer jag ha grymma armar i slutet av vintern). Till slut kom jag in i något slags adrenalintillstånd och körde på som om jag var mitt i Vasaloppet. Väl tillbaka vid Lassalyckan kändes det som om jag kunde köra en mil till. Hade det inte varit så sent på kvällen så hade jag säkert gjort det. Jaha, då var man en skidåkerska också då.