Löparknä

Första löprundan på ungefär en månad avklarades tidigare ikväll med snö så långt ögat kunde se, en blodröd solnedgång och så småningom en stjärnklar himmel. Under 12 kilometer hinner man uppleva mycket. Det var så underbart skönt att jag funderade på att springa en extra runda, tills jag bara hade två kilometer kvar och löparknät kom smygande. Skit också, men jag vet ju att det inte är farligt och att det bara är att vänja knät vid belastningen. Jag bet ihop och sprang den sista backen hem fastän knät höll på att låsa sig totalt. Pain and pleasure, pain and pleasure.