Livet Är Orättvist

Från ett ytligt inlägg då till ett djupare. Jag har varit iväg i Göteborg några dagar och då passar jag alltid på att förena nytta med nöje och träffa lite vänner. Jag var bland annat och fikade och gick en promenad i Slottskogen med en kille som jag faktiskt inte har känt så länge. Vi lärde känna varandra i Stockholm när jag bodde där för något år sedan. Vi brukade ta en kväll, en eftermiddagen eller en söndag till att bara gå runt och titta på sånt som man inte vanligtvis gör i Stockholm. Världens bästa kille som endast förtjänar det bästa. Vi har hörts lite till och från sedan dess men jag flyttade tillbaka till Staterna och han har varit ute och rest på annat håll. Nu hade han äntligen bestämt sig för att lugna ner sig, börja plugga och satsa på en tjej som han hade träffat och haft kontakt med under en längre tid. Han trivdes verkligen med det lugna livet, de flyttade ihop och var hur lyckliga som helst. De planerade framtiden tillsammans och han jobbade extra samtidigt som han pluggade till ingenjör för att få ihop pengar till resor de ville göra. Äntligen hade han hittat rätt, han som är en riktig sökare. Allt kändes toppen, som om han inte kunde önska sig mer.

En kväll för tre veckor sedan var de på middag hon hennes farmor. Efter middagen fick Sara ont i huvudet så hon gick upp och la sig och bestämde sig för att stanna där över natten. Han åkte hem för han skulle jobba dagen efter. Morgonen efter ringde telefonen. Huvudvärken hade visat sig vara en järnblödning. Det fanns inget de kunde göra. Hon var borta. Pang. 29 år och fullt frisk i övrigt. Jag kände inte Sara själv men efter vad han har berättat lät hon som en ovanligt livsglad tjej, full av energi och drömmar. Men där tog det slut.

Frågan han ställde mig och som han har ställt sig själv en miljon gånger sedan den dagen är - hur går han vidare nu? När han har röjt ur lägenheten på hennes grejer och haft begravningen som är om några veckor - vart ska han börja? Vad är det för mening med livet? Vad bryr han sig om vulkanaska eller att klara tentan? Vad hjälper det att solen skiner och vi skrider mot vår och sommar? Den han älskade mest i hela livet och som han ville spendera resten av livet tillsammans med finns inte längre. Hon är borta.

Varför tar vi saker och ting så för givna? När som helst kan de ryckas ifrån oss. Varför planerar vi för hur våra liv ska se ut om x antal år när vi kan leva här och nu? Varför väntar vi med saker vi vill göra och skjuter upp sådant vi vill säga, när det kan vara för sent?

Det finns många frågor som han aldrig kommer att få svar på. Något som tröstar är dock att hon strax innan detta hände sa till honom att han var den sista pusselbiten i hennes liv. Han bär nu ett halsband med texten "Faith" runt halsen som hittades hos henne. Han hade aldrig sett det innan. Vart kom det ifrån. Vart är Sara nu? Många frågor men få svar och en kamp att gå upp ur sängen varje morgon.

Kan vi andra lova att blir lite bättre på att ta tillvara nuet? Kan vi gå ut i solen idag och vara glada för det vi har och dem vi har runt oss? Om du inte är helt nöjd med något i ditt liv - gör något åt det. Om du har något att säga någon - säg det idag. Imorgon kan det vara för sent.

Sara, jag kände inte dig, men jag vet att du finns någonstans. Tack för att du gav Joel den tid du ändå gjorde. Lite tid är bättre än ingen alls.