Sagt och gjort så tog jag en paus i jobbandet och hoppade i mina färgglada Asics. Tanken var en kort och lugn runda i skogen. Det var ju bara det att det var klarblå himmel, precis lagom temperatur, frisk luft, fågelkvitter och torr barmark i skogen. Jag hade till och med kommit ihåg att ta en allergitablett, jag som är pollenallergiker "light". Benen kom igång ganska snabbt och jag kom in i ett skönt tempo, mer joggning än löpning. Hade ju bestämt mig för att ta det lugnt. Då dök dumma tankar upp och jag fick en sån himla lust att istället för att bara springa halvmilen uppe vid Lassalyckan, ge mig in på milen, något som jag aldrig har gjort förut. Jag slog bort den tanken ganska fort men när jag väl kom till att ta vänster för halvmilen och höger för milen, då bara benen tog av till höger. Det var inte jag, egentligen. Jag fick ju inte springa långt idag.
Känner ni igen er? När man verkligen inte ska/bör/får göra något och man därför inte vill något hellre? Det har gjorts studier på det här där folk som har börjat med att jobba ideellt för en organisation eller i en förening men sedan har blivit anställda, inte gör jobbet med samma glädje eller med samma kvalitet längre när de plötsligt har krav på sig och måste göra jobbet. Inte för att de vill. Det är det här som är inre och yttre drivkrafter. Inre är sådant som vi vill göra medan yttre är sådant som vi måste göra. Kortfattat så.
När jag kom hem igen hade jag varit ute i över 90 minuter. Vad kan jag ha sprungit då? 15 km? Jag vet inte och det spelar inte någon roll. Jag var glad för att jag efter en vecka i dvala äntligen hade tagit mig ut och laddat med lite ny NRG. Lite skamsen kände jag mig också eftersom jag hade lovat mig själv att bara ta en kort få-igång-benen-runda. Men vad gör det om hundra år? Det är vår.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar