Vad Hände?

Ja men det gick ju ganska bra. Mitt mål vara att klara av de 21 kilometrarna på under två timmar. Klarade det med ett par minuters marginal. Fick rejält ont i knät under andra halvan av loppet som bara blev värre och värre, men på något sätt triggade det mig att ta i lite till. Jag minns när jag sprang Avenyn upp och ner och jag bara log med hela ansiktet. Tyckte det var så underbart. Smärta, värme, trötthet. Jag klarar det här, klart jag gör. Allt var bara så...kul. Fick även en extra skjuts halvvägs vid Lindholmen någonstans där Joel stod och skrek "Kom igen Ellinor. Kämpa, kämpa!". Det var fler som hade sett mig men jag har inte sett någon. Hade fullt upp med att försöka springa om folk i "the fast lane" till vänster och inte trampa snett på alla kanter.

Det som förundrar mig är det kaos som uppstod - alla som kollapsade. Visst att det var varmt, men hallå, så varmt var det inte. 25 grader klarar vi väl av? Det finns något som heter vatten. Ska man springa 21 kilometer så ser man väl till att man har fyllt på med ordentligt med vätska? Mitt allra första lopp sprang jag i juli förra året. Strömstadmilen. 10 kilometer. 32 grader. Stekande sol. Klockan fyra på eftermiddagen. Det var varmt! Trots det var jag frälst. Jag visste ju där och då att jag skulle komma till att springa många fler lopp framöver. Jag kanske inte trodde att det skulle bli Göteborgsvarvet redan i år, men så blev det.

Jag har nått varenda mål jag har satt upp med min löpning hittills. Jag säger det inte för att skryta, utan jag hoppas att fler provar på att sätta upp mål för att nå dem. Det sitter i huvudet. Sträckan är aldrig längre än den mellan öronen.