(O)frivillig Singel

Jag får ofta frågan varför jag är singel. Vad svarar man på det? You tell me. Så varför är jag singel då? Det enda sanna svaret jag har på den frågan är väl att jag inte har träffat den rätte än. Det är inte så att jag egentligen vill vara singel. Visst att jag ser många fördelar i att vara det, men jag tror ändå att i ett sunt förhållande ska jag kunna leva i stort sett samma liv som jag lever nu. Kanske bara lite mer bunden som att till exempel fråga innan jag agerar ibland. Überviktigt för mig är ändå att vi är två starka själar på egna håll så att vi inte är för beroende av varandra. Jag är så stark i mig själv att jag behöver en likasinnad pojkvän.

En del säger att jag måste sänka mina krav på en respektive. Men, jag har inga krav på hur han ska vara eller se ut. När Han står där kommer jag att veta, det ska väl inte vara svårare än så? Det är klart att om vi ska funka ihop kan jag nog inte leva tillsammans med en chipsälskande soffliggare. Han får gärna tycka om att röra på sig och hellre sticka ut på en löprunda en söndag än att sitta och kejderöka på en pub hela dagen. Men jag bryr mig verkligen inte om att han är ljus-eller mörkhårig. Svensk eller annan nationalitet. Har alltså inte någon mall för drömprinsen. Går på magkänslan även här.

Ett "problem" jag har med killar är att de ofta känner sig underlägsna mig. Bara för att jag är en driven tjej med ambitioner. En del klarar inte av det. Där har jag bara en sak att säga: då är de verkligen inget för mig. En riktig man kan väl ta en driven kvinna?

Jag tror inte att jag är en speciellt krävande flickvän. Eftersom jag behöver min frihet och egentid respekterar jag att även han har det. Det viktigaste för mig i ett förhållande är att han respekterar mig och tror på mig och att han får mig att känna mig speciell.

Ibland undrar jag, har jag redan träffat honom men inte insett att han är HAN? Eller har han kanske inte insett att jag är HON?

Time will tell.