Viaredssjön Runt

Idag var det så dags för den tredje etappen (min i alla fall, jag missade simningen i juni för att jag inte var hemma) i Boråsklassikern - Viaredssjön Runt. 105 kilometer skulle cyklas på vägar runtom i Sjuhärad. Jag trodde jag skulle missa starten som gick klockan nio när jag inte kom iväg hemifrån som planerat. Till slut var det bara: Är cykeln med? Är hjälmen med? Skorna? Ja, då åker vi. Vi tog det ganska lugnt när startskotten gick. "We're on no schedule" var vårt motto. Kommer hellre ihåg min första längre cykelrunda som en positiv upplevelse än som en mardröm. De första fem milen var verkligen härliga. Benen kändes bra och allt rullade på. Med en tredjedel kvar av loppet började jag få riktigt ont i ryggen, eller rättare sagt i skuldror och nacke. Har ju problem med det. De sista två milen minns jag mest som ett töcken. Jag hade så ont så jag knappt fick luft. Det var som om allt blod och all syre la sig på mina skuldror. Det kändes som att någon (väldigt tung person) stod och hoppade på mig där uppe. Hade det inte varit för lite massage jag fick längs vägen hade jag nog knappt tagit mig runt. Väl i mål höll jag på att kräkas. Benen var fine hela tiden, de hade kunnat göra tio mil till. Blir så arg på mig rygg att den ska vara så. Tur att jag ska på En Massa G imorgon. Kommer bli smärtsamt igen men det är ju för ett gott ändamål.

En medalj fick jag i alla fall och nu mår jag bra igen. Insmord i liniment och ordentligt utstretchad kommer jag bara ihåg den roliga biten. Jag längtar redan efter att sitta på cykeln igen.