Simlöfte?

Inspirerad av den galne simmaren från igår, stack jag och simmade i morse. Jag måste säga att det är skönt att det där "Mitt Första Triathlon" som har varit en sådan stor grej för mig, är över. Inte för att det var en hemsk upplevelse - tvärtom(!) - men för att det har varit ett stressmoment hela sommaren. Jag har känt press vad gäller träningen, och det är ju inte så jag egentligen lever och lär. Träning är roligt och bra. Allt detta för ett litet sketet "träningspass" som det egentligen var, fysiskt sett. Det är mest psykiskt som jag har stressat upp mig för att jag inte visste om jag skulle klara det. Simningen vill säga. Springa vet jag att jag kan. Cykeln rullar ju framåt när jag trampar i alla fall så det skulle ju också gå okej. Men simningen.

Inte visste jag att jag som dessutom var sen till start och bara precis hann hoppa i vattnet och känna på våtdräkten (som jag förresten aldrig direkt hade simmat i) skulle simma om folk hela vägen i mål och sluta på plats 39 av 101 kvinnor som tävlade i min klass: sprint motion. Det är förresten jag som simmar längst fram till höger i klungan på filmen, den som simmar ur bild. Tänk om jag hade vågat titta ner i det grumliga vattnet också och inte fladdrat med huvudet som en trasdocka, då hade det gått ännu snabbare. Nästa gång.

Jag kände i bassängen i morse att mitt självförtroende har gått från minus till plus plus vad gäller simningen. Jag körde samma upplägg som sist och jag klarade av det på en kvart mindre än vad jag gjorde förra gången jag körde exakt samma pass. Vad har hänt? Har jag fått inbyggda simfenor både bak och fram? Nej, det sitter i huvudet, och det bevisar än en gång att man kan mer än man tror bara man vågar prova och tro på sig själv.