Veckodagar

Är ni som jag, att ni känner vilken veckodag det är? Alla dagar har sina attributer.

Måndag: Första dagen på veckan. Man går fortfarande och tänker på vad som hände i helgen och förbereder sig mentalt på en lång arbetsvecka. Träna lite kanske?

Tisdag: Vad ska tisdagar vara bra för? En helt meningslös dag. Helgen som gick är förträngd och det är fruktansvärt långt kvar till helgen.

Onsdag: Mitt i veckan och konstigt nog händer det alltid något på onsdagar, om ni tänker efter.

Torsdagar: Nu är man inne i riktigt jobb mode. Man måst hinna klart med det ska ska göras under veckan för man kan, och vill inte, spara allt till fredagen.

Fredag: Morgonen är trög och dagen är lång för man vill bara att det ska bli helg. Känslan när det väl är det är underbar. Man är ledig. Det riktigt luktar fredagmys.

Lördag: Antingen har man något planerat och det är fullt fokus på det, eller så har man inte det och man infinner sig i något slags Ingemansland och känner plötsligt hur trött och slö man blir, tills kvällen kommer och det blir fart ändå. För man kan ju inte bara sitta hemma och inte göra något en lördagkväll. Eller?

Söndag: Antingen är man bakis, eller så mår man toppen just för att man inte var ute igår och njuter av en helt ledig dag utan måsten. Tills kvällen kommer och man får ångest inför ännu en superlång arbetsvecka.

Känner ni igen er? Så här ser det nog ut för många. Jag instämmer inte. Jag håller med om att det känns vilken veckodag det är. Det sa jag ju. Men jag drabbas sällan av den här ångesten. Jag gillar mitt i veckan. Måndagar är min bästa dag. Fredag kommer därefter, om jag känner att jag har gjort bra ifrån mig under veckan.

Idag var det ändå en riktig söndag. Jag har mest legat eller suttit i soffan med tv:n på i bakgrunden och laptopen i knät. Jobbat det jag har kunnat. Jag och Jenny avslutade dagen med en promenad längs sjön. Jag kanske skulle se vilken söndagsfilm som erbjuds på tv. Vart tog Beckfilmerna vägen?