Man kan ju undra varför jag går ut och går med en bruten tå och en lätt muskelbristning i ljumsken. Jag har inget bra svar på den frågan, mer än om att man bortser från de två "krämporna" så är det för att det är så underbart skönt, vackert och magiskt ute nu. Att bara känna lugnet och snön mot ansiktet. Att gå i mörkret och knappt se vart man trampar men ändå veta att man är på rätt väg för att man kan den utan och innan. That's why.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar