Tänkvärt

Äntligen hemma igen. Min orkidé har ömsat skinn medan jag har varit borta. Det jobbigaste med att vara ute hela tiden är inte själva resandet i sig, utan alla grejer man ska släpa på. Taxichauffören undrade hur många par skor jag hade i väskan. När jag faktiskt räknade efter fick jag det till sju par träningsskor och ett par vanliga. Sick, I know. Jag skyller på det oberäkneliga väglaget.

Jag pratade med en kvinna på planet hela vägen. Jag fick hoppa över hennes ben när jag skulle sätta mig vid fönsterplatsen eftersom hon hade blivit påkörd av en bil. Nu har hon nästan ingen känsel och rörlighet i vänster ben och arm. Men det var inget. För tjugo år sedan ramlade hon och slog i huvudet och var helförlamad i ett halvår. Hon frågade vad jag jobbade med och hon berättade att hennes yngsta son gjorde ungefär samma sak, men nu skulle han åka till Hawaii och komplettera sin kompetens med lite ekonomistudier. Hon hade (haft) fem barn. Tre av dem hade dött i olyckor/sjukdomar. Det fjärde höll på att stryka med när hon födde barn och den yngste sonen var mitt i jordbävningen på Hawaii för tre år sedan. De sista två lever och hon var tacksam för det.

- Man kan inte gå och vara ledsen och sörja hela livet för det som har hänt. Man måste vara glad för det man har och för det man har haft. Nu ska jag åka till Italien och titta på att köpa en lägenhet. Jag har alltid velat bo där och det är ju nu livet är som bäst, när jag snart fyller 60. Det är aldrig för sent för någonting.

Jag har lite svårt att släppa den här kvinnan. Där satt hon, halvt handikappad, mist tre barn och ändå så positiv till livet.

- Jag tar inget för givet för livet är inte så självklart. Lova mig nu att du lever ditt liv precis som du vill, sa hon till mig innan vi gick av planet.

What can I say? Jag lovar.