Tar Inget För Givet

Mitt inlägg föra veckan om att mitt liv är bekymmersfritt kan ha låtit som att jag är född med silverked i mun och att jag har glidit på ett räkskal dit jag är i dag. Jag kan förstå att en del tror det, men de som känner mig bäst vet att så inte är fallet. Det stämmer att jag har haft en trygg uppväxt, men det betyder inte att den har varit problemfri. Jag har en familj som betyder allt och som aldrig skulle ge upp mig. Utan dem hade jag inte ens levt i dag. Jag menar inte bara att det är tack vare mamma och pappa som jag finns till, utan det som hände mig för dryga tio år sedan. Hade jag inte haft en familj som fanns vid min sida då så hade jag definitivt inte suttit där jag gör i dag. Det som hände mig då är också hela förklaringen till varför jag är som jag är. Så spontan, så äventyrlig, så rastlös, så glad i Livet. Jag kan inte ta något för givet. Jag vet att livet inte är självklart. Det är fruktansvärt skört och även om jag skämtar om nära-döden-upplevelser så vet jag faktiskt vad det innebär på riktigt. Jag har upplevt dödsångest och tro mig, det är inget man önskar sin värsta fiende.

Det här betyder också att jag känner att jag vill betala tillbaka på något sätt. Det är nog naturligt. Jag funderar mycket på hur jag kan göra världen bättre och jag tror faktiskt att jag gör det lite varje dag genom att vara den jag är. Jag vill ha ett jobb som bidrar till en bättre värld och det har jag. Jag tror att genom att jag tränar och mår bra, så får jag andra att må bra. Vad mer, som sagt, kan jag göra? Jag har inte en massa pengar, jag har bara mig själv och får göra vad jag kan utifrån det. Så här kommer jag att leva resten av mitt liv. Givmild, glad och ambitiös. För att jag kan. För att jag har upplevt motsatsen, att inte kunna.