Life Is Good

Det blir en del "djupa" blogginlägg så här inpå småtimmarna när jag inte kan sova. Jag hade nästan somnat innan, normal gå-och-lägga-sig-tid, när LilSis ringde. Vi har pratat i över en timme nu och vips så är jag klarvaken igen. Vi pratade också om väldigt djupa saker. Hon behövde lite råd från en storasyster.

Jag fick kommentarer på en statusuppdatering jag gjorde på Facebook för några dagar sedan. Någon tyckte att jag hade varit lite för glad när jag var borta i USA nu och som undrade om det inte var dags att jag tog steget och flyttade dit eftersom jag verkade trivas mycket bättre där än i Sverige. Hon undrade om jag inte var lite olycklig ändå?

Jag har redan bott i USA i flera år och hade jag velat göra det nu så hade jag gjort det. Jag var lite osäker vid den här tiden för ett år sedan, om jag verkligen gjorde det jag ville göra och om jag var där jag ville vara. Jag saknade nog USA lite. Jag tog tag i saken och åkte dit. Var där i sju veckor, så länge jag kunde förra sommaren för att just ta reda på hur jag ville ha det. Nu låter jag som en kräsen 80-talist men jag är ju det och om det nu är möjligt att göra det mesta av livet och leva det precis som man vill göra, varför då inte göra det? Med ansvar givetvis. Det är min filosofi och ingen behöver instämma alls.

Efter en vecka i USA förra sommaren trodde jag att jag ville stanna där och började titta på hur detta skulle gå till (nej giftermål med en amerikan var inget alternativ). Med tiden hände något. Den kommande månaden grävde jag djupt i mig själv och frågade mig själv ärligt vad jag verkligen ville. Jag började sakna människor, saker, platser och vardagshändelser här hemma. Bara en sådan sak som att ta en skogspromenad eller en cykelrunda på en landsväg, sådant som är jag in i benmärgen. Hollywoodfester, heldagar på beachen, shopping och resor avlöste varandra och jag tröttnade på allt detta. Det blev helt enkelt för mycket. Jag insåg att jag är inte den personen. Jag vill inte leva det livet. Jag är trots allt bara en helt vanlig tjej från lilla Ulricehamn i Västergötland (inte för att jag någonsin har påstått något annat) och om jag nu behöver lite USA emellanåt så kan jag ju alltid åka dit och hälsa på vänner.

Jag åkte hem till Sverige som planerat i augusti och jag har aldrig ångrat det. Sedan jag kom hem har spännande saker avlöst varandra och jag lever ett helt annat liv nu än vad jag gjorde då, bara åtta månader tillbaka. Allt det här vet ni redan. Jag var riktigt less på allt i december (brutna tår, ingen träning, fick inte göra det jag mår bra av och tycker är roligt). Jag åkte och hälsade på en kompis i Florida över nyår. Dels på grund av att jag inte hade träffat henne på länge och dels för att jag behövde ett break och kunna gå med min plastpjäxa som jag var tvungen att ha, utomhus utan att vara blöt och kall om hela benet tio timmar om dagen på grund av all snö. Det var skönt att vara där en vecka men jag längtade ändå hem till Stockholm och till jobbet i vardagen på något sätt. Nu var jag definitivt säker på att jag är på rätt plats och att jag gör rätt sak för tillfället.

När det dök upp en konferens i Californien i april blev jag inte precis ledsen, men det var absolut inte så att jag var överlycklig över att få åka dit. Det var en jobbresa, mycket givande på många sätt, och varför inte kombinera det med att åka ner och hälsa på Jennifer (som jag bodde hos förra sommaren) några dagar? Mina lite för positiva statusuppdateringar på Facebook beror på att jag hade det väldigt bra. Jag ber inte om ursäkt för det. Why should I?

Om två veckor flyttar jag in in min alldeles egna lägenhet. Mitt första egna riktiga boende någonsin. Jag hade inte gått och köpt en lägenhet för väldigt mycket pengar om jag inte hade varit säker på min sak. Är det någon som tänker innan hon handlar så är det jag. Förutom träningsgrejer då men det är en egen kategori i mitt liv - träning och framförallt utomhussporter är mitt liv utanför jobbet.

Jennifer frågade när vi satt och åt lunch i lördags innan jag åkte hem:

- Are you happy?

Jag var tyst en stund och tänkte på hur dåligt jag faktiskt har mått sedan i september då jag bröt tån och allt som det förde med sig, men som nu börjar försvinna i takt med att våren anländer på riktigt. Sedan svarade jag:

- I've never been happier.

Jag menade det då och jag menar det nu. Having all this said så behöver ingen fundera på om jag är olycklig. Är jag någonsin det så består det inte länge. Då ändrar jag på det som gör mig olycklig och så blir det bra igen. Det är verkligen så enkelt. Life is good.