Något Som Fattas

Jag har varit på underligt humör ett tag nu. Som om det fattas något. Jag har inte kunnat förstå varför, eller vad. Förra veckans sömnlösa nätter gjorde ju inte direkt saken bättre, då hade jag alltför mycket tid att tänka. I dag kom jag till något slags kulmen, jag kunde inte koncentrera mig längre, så jag gick ut och gick en sväng. Jag hade klackar på mig för jag var på kontoret. Fick ordentlig skoskav, men jag brydde mig inte. Jag ville bara komma på vad det är som inte stämmer. Jag gick genom Gamla Stan och runt så jag kom in i Kungsan och tillbaka till kontoret. Väl där hade jag nästan kommit på det. Jag tog mina grejer och åkte hem. När jag kom in i lägenheten stod där en bukett blommor som LilSis hade plockat. Där och då kom jag på vad det är som fattas.

Jag har känt mig ensam den sista tiden. Inte för att jag är det. Jag har människor runt mig jämt, nästan konstant. Inte för att jag har flyttat till Stockholm, jag känner mycket folk här (som jag i och för sig aldrig hinner umgås med). Det jag saknar är någon som bara någon gång ibland gör det där lilla extra för mig. Någon som får mig att känna mig speciell. Någon som prioriterar mig. Någon som jag kan och vill prioritera.

Jag har det mesta jag önskar i livet, men detta har jag inte (utanför familjen bör nämnas). Det var längesedan jag blev så glad av något som när jag såg den här blombuketten. Någon hade gjort en ansträngning för att göra mig glad.

Det här får mig att undra, är jag en sådan person som man ser i filmer, som bara jobbar och jobbar och inte tar sig tid för sådant som egentligen betyder något? Är jag en sådan som alla tar för givet redan har allt och inte behöver brys om? Det får mig att undra, kommer jag någonsin att hitta någon som vill prioritera mig och som jag kan, vill och får bry mig om på samma sätt tillbaka?

Det är detta jag saknar. En bra början var att komma på det. Nu får jag väl börja öppna ögonen.