Sleepless In Stockholm

Ja jag är verkligen sömnlös i Stockholm. Trots att jag knappt har sovit på två nätter nu kan jag ändå inte sova. Men det är inte det det här inlägget ska handla om. Jag läste precis en artikel om singlar i Sverige och Speciell(e)t Stockholm. Sleepless in Stockholm beskriver mig på pricken. Inte det där om att jag är skitsnygg (skämt o sido) utan att (många, inte alla) svenska singeltjejer är reserverade, kräsna och vill ha jämställdhet. Det sista, till exempel att bli bjuden på första dejten kan vara okej, men den andra vill hon gärna betala. Det blir ju bara en andra dejt om man gillar killen i fråga. Däremot tar tjejen gärna inte steget och bjuder ut på dejt. Jag gör inte det i alla fall. Det är, handen på hjärtat, för att jag vill känna att han verkligen vill gå ut med mig och det vill han ju om det är han som frågar. Då slipper jag undra om han kanske bara ville ha en gratis middag. Det är fegt och jag går säkert miste om mycket, men så fungerar jag och tydligen många andra med mig. Kräsen är jag på det viset att jag vet vad jag vill ha för egenskaper hos en kille. Jag känner mig själv så pass bra att jag vet vilken sorts man jag har kemi med. För det är viktigt. Det har inget med utseende eller något annat att göra. Finns kemin där så gör den. Jag har faktiskt inte träffat många (singlar) som jag känner kemi med. Det är helt enkelt därför som jag är singel. Och så det där med min reservation, och faktiskt rädsla, då. Han måste nog ta både första, andra och tredje steget. Även om jag vill så vågar jag inte, för tänk om han säger nej? Det här är det enda området där jag inte vågar satsa och ser ett misslyckande som en lärdom. Klart att jag har gjort det också och fått mitt hjärta krossat, och det är just därför jag inte vill göra om det. Någon gång vet jag att jag måste våga för att vinna, men inte just nu. Det händer så mycket annat spännande i mitt liv att jag inte har varken tid eller lust att vara heart broken. Dyker han upp så gör han. Kanske har han redan gjort det? Men som sagt, jag kommer nog inte att ta några steg. Inte för att jag inte vill utan för att jag inte vågar. Är jag väl inne i ett förhållande där jag känner mig trygg i att jag litar på killen, då har jag inga problem att ge av mig själv. Mitt "problem" är att komma dit. Singel i Stockholm är helt okej för nu. Undra om jag kan somna snart?