Jag brukar alltid spurta i mål men det gick bara inte i dag. Jag brydde mig verkligen inte om tiden och så fort jag hade kommit i mål och stannat kändes det bra i knät igen. Bara jag slapp springa ett enda steg till. Jag hade precis bara hunnit ta medaljen och en banan när LilSis kom och knackade mig på ryggen, lika fräsch hon. Vi konstaterade att jag hade slagit henne med en minut och jag hade sprungit tre minuter snabbare än förra året. 1:54:51. Jag trodde knappt det var sant och fattade inte riktigt hur det hade gått till. Vi kan väl säga att vi båda är otroligt nöjda med dagen. Jag är mest nöjd med att mina fötter höll. Löparknät botar jag genom att träna mer långdistanspass nu när jag vet att jag kan, men det att fötterna inte är svullna och faktiskt känns helt okej, det är min stora seger. En bättre tid än förra året är bara ett plus. Då är jag mer stolt över lillasyster som sprang sin första halvmara på 1:55:56. Hon står definitivt för dagens prestation. Stolt storasyster. Nästa år är det vi som rejsar ikapp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar