Klumpig

Jag är definitivt inte som jag ska. Jag blir ju aldrig hel. Jag läker liksom aldrig. Säg inte att det är för att jag aldrig vilar, för jag är lugnare nu än jag någonsin har varit. Jag tror bara att jag har något i kroppen som inte vill försvinna och som jag måste få bort. Nu har det såret jag fick i handen härom dagen blivit infekterat. Varför ska jag slå i just händerna och fötterna, det som man använder till allt? Jag får bara inse att jag är...klumpig. Min syster tycker att jag springer in i allt. Dörrar, kanter, människor, ja allt hela tiden. Hon har faktiskt rätt. Det börjar få konsekvenser.