Vansbron - Recap

Today was the day. Första delen i Klassikern. Jag börjar med Vansbron för jag är övertygad om att den är lättast. 3000 m simning i öppet vatten varav den sista kilometern iskallt och motströms, hur svårt kan det va? Tidigt i morse satte jag och min multisportgranne oss i bilen och drog upp till Vansbro. Grannarna på balkongen över mig hade fest hela natten i går så jag hade knappt sovit någonting, varför jag sov nästan hela resan upp. Väl där mötte vi upp med några hemifrån Borås.

Jag har inte förberett mig alls, mer än att sova alldeles för lite, dricka för mycket vin och skumpa och inte ha simmat en meter sedan simcampet i december och i öppet vatten sedan Stockholm Triathlon i augusti förra året. Bra där Ellinor, men min strategi var att inte veta hur dålig jag var för att inte påverkas negativt mentalt innan. Jag var alltså helt avslappnad och inte det minsta nervös när jag hoppade i vattnet. Det här skulle bli kul.

Ni som känner mig vet att jag alltid har kul när jag gör något aktivt. Jag gillar fart och fysisk ansträngning. Det tog ett tag innan jag fick in takten med armar och ben. En armvev, en motsatt benspark. Varken mer eller mindre. Jag tog mig tillbaka i tankarna till Jonas och Pasis simcamp där jag lärde mig hur man faktiskt ska simma. Efter 500 meter var jag game. Hade då bara ont i vänster axel och märkte att jag hade satt på mig simglasögonen upp och ned. Simmade in till en boj och vände på dem. Game igen. Jag fick in takten bra men så började våtdräkten skava i nacken. Jag hade inte varit så noga med Vaselinet. Synd för mig, bara att simma på. Jag hade aldrig någon aning om hur långt jag hade simmat. Ibland simmade man in i någon annan men det var inga sura miner för det. Tror jag inte, jag såg inte så mycket. Jag fick syn på en boj som sade "1000 m". "Nä, du skojar, tänkte jag. Har jag bara simmat en kilometer?" Då blev jag trött. Jag kom dock ganska snart på att jag bara hade den distansen kvar och fick ny energi. Det här är så mentalt, det fattar ni. 3000 meter kan nästan vem som helst simma. 3000 meter crawl däremot är lite jobbigare än bröstsim. Det var det enda jag hade bestämt, jag skulle inte ta ett enda stråk bröstsim. Det gjorde jag inte heller. Jag crawlade hela vägen. Inte ens rygg- eller fjärilsim blev det. I mål kom jag, fortfarande pigg och fräsch med endast ont i axeln och i nacken efter våtdräkten, på 1:13 minuter. Om det är bra eller inte det vet inte jag. Jag tog inte ut mig till hundra, så mycket kan jag säga. Det ville jag inte heller, jag ville bara ta mig igenom och ha kul, som alltid när jag gör något för första gången. Nästa år däremot, då jäklar. Jag hoppas bara att det inte är direkt efter Almedalen i år igen. Då hoppar jag nog.