Senare på kvällen skulle jag ju då springa Midnattsloppet. Jag gick in i det sista och funderade på att låta bli. Jag ville ju givetvis, men fötterna, benen armarna och allt det där andra som är bra att ha med ville absolut inte. De ville helst åka hem och lägga sig i ett varmt bad efter torteringen tidigare. I mina nya skor ställde jag mig ändå på startlinjen. Rörde mig inte en millimeter under uppvärmningen, för att spara på energin. Så fort startskottet gick kände jag att det här inte skulle gå. Jag har aldrig tidigare känt sådan fatigue. Jag startade i en snabb startgrupp med endast killar. Jag kan ärligt säga att jag såg högst tio tjejer under hela loppet. Jag gillar killar, så helt okej med mig, men typiskt tjejer att nedvärdera sig själva och anmäla sig till långsammare startgupper. Jag hade egna fans längs med banan.
- Heja tjejen! hörde jag säkert femtio gånger under loppet.
Jag kunde som sagt inte springa. Jag joggade runt hela Söder. Bara jag inte gick, ens i uppförsbacken vid Sofiakyrkan, så var jag nöjd. Kunde jag dessutom komma under 50 minuter så skulle jag vara jättenöjd. I made it, och jag hade kul, trots att kroppen redan hade gått och lagt sig för länge sedan. Jag sprang och tittade på allt runt omkring istället för att försöka springa så snabbt som möjligt. Gjorde high fives med ungar längs med sidan och sådär.
49:50 joggade jag i mål på och jag är ju nöjd med det eftersom jag kom under 50. Nästa år ska jag vara fit och då ska jag ner mot 45. The sky is the limit och jag hoppas att det fullmåne då också, precis som det var i går. Fantastisk kväll.
2 kommentarer:
Jag hörde också heja tjejen kanske 48 gånger. Instämmer med dina 50 och 45 tider.
Då var det inte bara mina fans då, utan alla tjejers ;)
Ja 45 ska man väl klara, med hård träning?
Skicka en kommentar