Jag Ger Mig

Så länge man vet att man gjorde sitt bästa så ska man vara nöjd. Jag är lite splittrad i dag. Det var inte bra att starta alls i går. Så där gjorde jag inte bra ifrån mig. Det bästa hade varit att ge upp och stå vid sidan och heja på de andra. Jag får lida för detta i efterhand. I'm in pain och det börjar bli en oroande vana - att ha ont. Jag minns inte hur det kändes när jag inte hade det.

Ändå är jag stolt över att mitt psyke klarade att ta mig igenom i går, när jag väl ändå hade startat. Det är ju halva grejen med att genomföra lopp - den mentala delen. Det är det jag älskar med löpning, att man utmanar sig själv att springa längre och fortare. Kroppen klarar av det, men gör hjärnan det?

Jag pratade med min mamma innan. Hon sa något klokt, i stil med:

- Nu tycker inte jag att du ska springa på ett tag. Varför tar du det inte bara lugnt och gör sådant som du verkligen tycker är roligt, när kroppen också vill?

Jag har väl gått i samma tankar ett tag. Som jag sa så ska jag lägga om min träning helt och hållet, nu när jag inte har något som jag "måste" träna inför. Jag tycker inte om när träning blir ett måste. Träning är inte ett måste för mig. Egentligen.

Det här betyder att jag lägger ner att göra Klassikern. Vasaloppet skulle vara nästa på tur och för att klara det "måste" jag åka skidor från första dagen som snön faller. Sedan måste jag åka skidor så mycket jag kan hela vintern. Det är inte riktigt så jag lär, och då ska jag inte leva så heller. Jag vill åka skidor. Om jag har velat åka så mycket skidor när Vasaloppet närmar sig och jag lyckas få tag i en plats, då vet man aldrig, men jag bestämde mig i går för att det most likely inte blir någon Klassiker med Vätternrundan nästa år som avslut.

Var sak har sin tid, inte minst när det gäller fysiska prestationer. Nu (redan) ska jag endast fokusera på att bygga upp min kropp och min hälsa istället för att bryta ner. Det är liksom dags nu.