Jag är överlycklig över att jag kan gå i högklackat igen, för första gånget på ett år. Ja faktiskt, på söndag är det exakt ett år sedan jag sparkade av tån och helvetet började. Hur ska jag fira detta, hmm?Mina fötter är dock inte vana vid höga klackar så jag har både träningsvärk i vaderna samt en grym skoskav. Jag köpte Compeed Extreme i går, men givetvis när det redan var för sent.
Jag skickade en bild till mamma i morse, för att få någon slags tröst. Jag går alltid till mamma när jag behöver tröstas. Det hjälper, men stackars henne. Jag har en syster till som gör likadant. Är det detta mammor är till för, även nu när man är vuxen? Kloka råd och tröst?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar