Post Race Story

Jag ska försöka återberätta mitt första Lidingölopp. Jag var sen till start (nähä, det har väl aldrig hänt förut, att jag är sen till start?). De andra som jag tog följe med startade i senare startgrupper och det tänkte ju inte jag på, förrän det var sju minuter kvar till start och jag fick bråttom. Jag hann precis in i min startfålla när startskottet gick.

Det gjorde inget att jag startade sist, för jag hade inga ben som ville springa. Det var en konstig känsla. Jag har ju inte sprungit alls sedan i måndags då jag rev upp en skada som har legat och lurat länge. Det kändes som att jag var stelopererad i höften men jag tänkte att det blir bättre när jag värms upp. Jag ignorerade det igen och joggade på. Var tvungen att gå ibland då det blev totalstopp bland alla människor. Gick och småpratade med lite folk runtomkring och det var en avslappnad stämning. Vädret var perfekt. En solig höstdag med fräsch luft. Jag joggade och tänkte igen på att jag för ett år sedan inte ens kunde gå. Det här skulle nog gå bra.

Den första halvmilen var trög. Kroppen och höften värmdes inte alls upp som jag ville. Mina ben kändes tunga som bly. Jag fortsatte att tänka positivt ändå och egentligen behövde jag inte anstränga mig - jag var verkligen lycklig, trots smärta. Efter 7 kilometer hörde jag "Hej hej". Det var min granne. Vi sprang sedan ihop i 13 kilometer, tills vi passerade 20 kilometer. Där behövde jag stanna för en "teknisk paus", så jag släppte honom. Det var fler än jag som behövde lätta på blåsan och efter en minut i toakön (en minut av min totaltid) gav jag upp och sprang vidare. Eller sprang och sprang. En fot framför den andra var det va?

Om det inte hade varit för att jag hade bestämt mig för att genomföra loppet så hade jag inte gjort det. Redan från meter 1 kändes det inte bra. Om jag inte kan gå utan att halta så är det antagligen inte bra att springa. Men vi struntar i det, jag hade ju bara bestämt mig. Jag som brukar älska uppförsbackar kunde bara inte springa uppför dem. Jag tog långa kliv istället och stretchade ut vaderna. Jag hade ju hört om den berömda Abborrbacken. Den skulle jag bara springa uppför, no matter what. När vi väl kom till den efter 25 kilometer var jag den enda som sprang uppför. Det såg nog lite roligt ut?

Jag stannade flera gånger. Den första för att ta av mig skorna och bort med bandet under foten från kompressionsstrumporna. Det tog mig 15 kilometer att komma på att det var därför mina fötter domnade bort. Det blev för mycket tryck. En gång stannade jag och stretchade ut mina ljumskar och säkert femtio gånger stannade jag och plockade ut stenar ur skorna. Jag hade liksom gett upp att få en bra tid. Nu var det bara att genomföra som var målet. Förutom dessa nödvändiga stopp och de värsta uppförsbackarna så "sprang" jag hela tiden. Jag gick inte för att jag egentligen inte kunde springa och det är jag stolt över.

Med en kilometer kvar till mål hörde jag återigen "Hej hej". Det var min gamla klasskompis från gymnasiet. Hon var sliten. Jag saktade ner lite och joggade med henne till upploppet där jag bara släppte allt och spurtade. Det gjorde så ont och jag var så lycklig. Risken att få kramp där var nog större i mungiporna än i benen. Det var segertecken med armarna de sista meterna in i mål. I did it. F-n vad ont jag hade.