Varning Varning

Jag gjorde ett sista besök hos naprapaten i dag för ett tag framöver. Ska ju ut och resa några svängar och är borta i nästan en månad. Hon är väldigt klok min naprapat. Hon bryr sig verkligen. Hon frågade hur jag mådde i dag. Jag mår bra. Har mått bättre. Har mått sämre.

Rent psykiskt är jag stark. Rent fysiskt helt slut. Min kropp har sagt ifrån. Jag har funderat på varför. Visst, jag tränar mycket och sitter sällan still, men sådan har jag alltid varit. Varför klarar min kropp helt plötsligt inte av det? Varför drar jag på mig skada efter skada, infektion efter inflammation, när jag lever som jag alltid har gjort? När jag berättade för naprapaten lite mer om mitt senaste år i livet gav jag mig själv svaret.

För ett drygt år sedan skadade jag mig. Den minsta tån jag har på foten gick av. Det gjorde lite ont och var obehagligt att gå runt med och så, men det var inte det som var det värsta. Jag kunde inte träna. Panik. Katastrof. Samtidigt dök det upp ett tåg i karriären som jag inte kunde avstå att hoppa på. Något som innebar att jag var tvungen att lägga ner mycket annat som jag hade jobbat hårt för. Men jag gjorde rätt val. Det innebar också att jag flyttade till Stockholm och började ett helt nytt liv med allt vad det innebär. Ni vet ju vad jag tycker om själva flyttprocessen i sig, och i Stockholm är det inte direkt lätt att hitta någonstans att bo. Att köpa lägenhet i Stockholm är inte som att flytta från Bogesundsgatan till Borgmästarhagen i Ulricehamn. Efter hit och ditflängande med boenden (tack alla som har ställt upp för mig där, ni vet vilka ni är) och en del runtflängande i blötsnö på visningar med bruten tå och inflammation i fötterna hittade jag min lägenhet. Att köpa mitt första egna boende är det största och mest seriösa jag har gjort privat.

Jag flyttade till Stockholm för jobbet. Ett jobb som jag visste skulle vara utmanande. Det kan man ju säga att det har varit - och är - och det är verkligen mer än ett jobb för mig. Jag ser det inte ens som ett jobb, utan mer som ett "kall". Jag ska göra det här. Det tar det mesta av min tid, energi och mitt fokus, men jag skulle inte vilja ha det annorlunda just nu.

Det har också varit ett omtumlande år rent privatmässigt, förutom det jag har nämnt ovan. Ni förstår nog vad jag pratar om och det är inget ni någonsin kommer att läsa om här på bloggen. Jag reflekterar över killar och relationer ibland, men mest på skoj och inte mer än så. Men det finns en förklaring till varför jag vill vara råsingel ett tag.

Det jobbigaste, det som har tagit det allra mesta av min energi, är att jag har haft så ont. Jag kan inte riktigt förklara, men ibland har jag gått och lagt mig gråtandes av ren smärta. Att det dessutom satt i fötterna, själva basen för allt man gör, har bara varit för mycket för att orka med - egentligen. Men jag ger ju aldrig upp. Jag gråter när ingen ser och ler när jag träffar människor. Jag säger inte det här för att låta tuff. Tvärtom så tänker jag aldrig rekommendera någon att göra detsamma. Det är så dumt.

När naprapaten fick höra den korta versionen av det här var hon tyst en stund och sedan sa hon:

- Du, jag förstår varför du är helt slut. Har du förstått det?

Ja, det har jag. Det jag har gjort fel är att inte lyssna på varningssignalerna. Jag har trott att "det går över, det blir bättre" och bara kört på. Började träna och pressa min kropp innan den var långt ifrån redo. Använde träningen som en frizon för att orka med allt annat. Och visst, det gjorde att jag mådde bättre rent psykiskt, men jag drev min kropp mer och mer ner i dyngan. Nu sitter jag här. Blir trött bara av att gå uppför en trappa. Mjölksyran bokstavligt talat rinner rätt igenom kroppen, från topp till tå, så fort jag reser mig från en stol. Fötterna is in the game igen, men nu har höften och ljumskarna sagt ifrån på skarpen istället. När jag inte äter antiinflammatoriskt så riktigt bränner det i hela sidan. Varning varning. Kroppen strejkar.

Att jag sprang Lidingöloppet för en månad sedan som tvingade mig att gå till läkaren efteråt var min räddning. Jag lät det gå alldeles för långt, men bättre sent än aldrig. Att jag kom till rätt naprapat var min andra räddning. Det är en sak att vara medveten om problemen och vad man bör göra för att lösa dem. Det är sedan en helt annan sak att göra det. Min naprapat har fått mig att göra det jag måste göra.

Naprapaten ringde precis mig för att önska mig trevliga resor framöver och att jag tar hand om mig tills vi ses igen om en månad. Jag lovar. På riktigt. Det finns inget alternativ.