Besviken

Jag är sällan arg. Väldigt sällan. Men nu är jag det. Jag har varit det ett tag. Det är av flera orsaker. Egentligen är jag besviken. Besviken på människor som har betett sig illa. Mot mig. Jag har försökt att förtränga det, men det går inte.

En god vän till mig föreslår att jag ska skriva namnen på dem jag är arg på, gräva ner dem i marken och bara glömma bort dem, för de är inte värda att existera i tankarna längre. Jag håller med, men det är svårt. Att glömma dem som personer kan jag göra. Värre är det att glömma handlingarna de har gjort mot mig. Självklart handlar det här om killar, män. Pojkar. Vissa av dem har fan inte växt upp. Antingen det, eller så har de kommit till någon kris i livet och tror att de kan behandla människor hur som helst. Läs mig i det här fallet.

Ibland undrar jag - vilka tror de att de är. Och tvärtom - vem tror de att jag är? Jag är helt säker på att dem jag pratar om läser det här. Jag vill inte ha någon ursäkt. Det är för sent. Jag har ett gäng med pinnar att gräva ner i helgen. När jag blir frisk ska jag springa bort er. Bara att skriva det här hjälpte en aning.