Jag har precis varit ute och gått en bra promenad. Fortfarande kall om rumpan, det är visst minusgrader ute. Det där är isfläckar ni ser och jag hade bara tunna löpartights på mig.Nu vet jag att jag kan springa igen. Råkade komma in i ett område som inte var upplyst. Blev rädd. Sprang. Fort.
När jag berättade för min kära mor att jag äter Voltaren sa hon:
- Så nu tror du att du inte har ont längre.
- Men jag går ju. Jag springer inte.
Det lilla jag sprang i dag var bara ett kvitto på att jag kommer att kunna göra det väldigt snart. Och jag måste säga att det är helt underbart att inte ha ont någonstans. Inte ens i lilltån. Jag minns inte sist jag inte hade det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar