Prestigelöshet

Det finns en sak jag gillar lite mer än allt annat just nu. Att jag har fått tillbaka min naturliga hårfärg. Jag ska aldrig mer färga håret. Möjligtvis när/om jag blir gråhårig?

En annan sak jag gillar mer än allt annat (det gäller alltid) är prestigelöshet. Jag träffar många människor. Mycket folk. Alla kategorier, för man kan tydligen kategorisera människor. En del är väldigt högt uppsatta rent karriärsmässigt. Det är Vd:ar, andra chefer, direktörer, mininstrar, you name it. Jag är en människomänniska, alltså jag ser alltid människan bakom titlar och fasader i första hand. Det är inget jag anstränger mig för att göra, utan det för sig naturligt. När jag träffar den där "viktiga personen", då kan jag inte låta bli att fundera över varför just han eller hon har just det uppdraget. Vad och hur har den personen gjort och varit för att komma dit? I 99 % av fallen så möter jag en enorm ödmjukhet. Man tror inte att man är bättre än alla andra och ser sig inte som mer viktig för att man man har makt och får bestämma över andra. Tvärtom så förstår man att nyckeln i ledarskapet är alla människor man har runt omkring sig, och anledningen till att just den personen får bestämma över alla andra är att den klarar av att hantera alla människor som ska utföra olika uppgifter för att nå samma mål.

Jag beundrar ledare. Inte alla, men 99 %. De har ett enormt ansvar och de riskerar hela sitt förtroende i det de gör. Om de lyckas, ja då går det bra. Om de däremot inte lyckas med sitt uppdrag, ja då kan det vara svårt att få ett annat jobb av samma karaktär. Tillbaka till det här med prestigelöshet. Det är prestige att ha en hög position. Dock tror inte jag att man har kommit dit man är utan att vara prestigelös. Man kan inte behandla människor hur som helst och för att få förtroende och respekt, få andra med på tåget, måste man ha förmågan att få sina medarbetare att förstå och acceptera att även om de får stå och slicka frimärken ibland, så gör det de för en större sak. Förstår ni? Huvudsaken är att aldrig se någon som mindre värd.

För ett tag sedan hörde jag en "1 %-are" tala till sin assistent. Det lät som att X stod och pratade till sin hund som hade gjort något dumt på den vita mattan inomhus. Hade jag varit den assistenten så hade jag sagt upp mig på plats. Så värdelös som den stackaren måste ha känt sig.

Det sägs att chefer inte längre väljer sina medarbetare, utan medarbetarna väljer sina chefer. Jag ser det varje dag och det är när man lyckas få ihop de här teamen av prestighelöshet som riktigt bra grejer händer. Det gillar jag. Allt annat är slöseri med tid, för tiden står inte stilla för någon människa, oavsett rang i vår moderna värld.