Klaustrofobi

Jag önskar att jag hade kollat upp lite bättre vad magnetröntgen faktiskt innebär. Jag hade ingen aning när jag skulle göra detta i dag att de skulle skicka in mig i en trång liten tub. Ända sedan jag var liten har jag haft cellskräck a.k.a. klaustrofobi och fått panik när jag har krupit in i en tunnel eller när någon har hållit fast mig.

Anyway, jag tänkte att nu när jag är vuxen så ska jag självklart klara det här. Det var ända tills de körde in mig - och jag fick paniiik. Tryckte på knappen som jag hade fått instruktioner att jag skulle göra om jag ville något och mer eller mindre skrek:

- Ta ut mig!

Kvinnan som skötte maskineriet tyckte nog att jag överdrev (fast jag hade paniiik) och sa med lugn röst:

- Man brukar vänja sig. Vi tar höfterna först då, så tar vi ländryggen sist. När vi kör höfterna kommer du ha huvudet utanför en liten bit.

- Okej då, sa jag fast jag fortfarande hade panik.

Den längsta kvarten i mitt liv följde. Jag försökte tänka på något annat, men det enda jag egentligen tänkte på var att jag inte skulle klara att åka in i den där grejen och ligga där ytterligare en kvart när den första scanningen var klar. Det gjorde jag inte heller.

- Snälla, ta ut mig.

Sköterskan undrade om jag ville ha en spruta med lugnande för att klara av den andra delen av undersökningen.

- Känn på min puls. Tro du att det är så smart med lugnande?

Alltså, jag kan ta mycket, men det här klarade jag inte av. Vi fick boka in en ny tid för att göra klart undersökningen. Jag är ledsen. Härmed har jag inset att jag har klaustrofobi, på riktigt. Jag ser inte fram emot del 2 av min magnetröntgen