Magnetröntgen

Fullspikad dag från morgon till kväll. Ställde in en middag för att jag valde att jobba istället så Håkan kom och matade mig med en smörgås. Han tyckte att jag såg hungrig ut. Han är snäll han.

Jag var hos Triathletdoktorn i morse. Han tyckte inte det är okej att jag fortfarande har så ont i höften och ställde faktiskt frågan:

- Hur klarar du av det här rent mentalt?

Det är ingen som har frågat det förut. Ingen. Det är ju ingen som förstår. Ingen som förstår att det är den mentala biten av att vara skadad som är jobbig(ast). Att jag har ont struntar jag i (tyvärr) och jämfört med skiten jag hade i fötterna så är det här piece of cake. Det är grejen med att vara "en löpare som inte kan springa" som är jobbig. Det går liksom inte riktigt ihop. Jag känner mig inte som jag när jag inte får springa. Jag kan ju förresten inte träna över huvud taget. Ingen idé att älta det fram och tillbaka, men skönt med någon som äntligen fattar.

Hur som helst så ska jag iväg på magnetröntgen nu. Som Triathletdoktorn sa:

- Vi skickar in hela dig i magnetröntgen, så vi äntligen får en ärlig möjlighet att se vad det är för fel på dig.

Thank you thank you.