Hela våren 2011 gick jag omkring med inflammation i fötterna, särskilt vänsterfoten. Det försvann aldrig och jag hade ingen kontroll. Dagen innan jag åkte till Almedalen första veckan i juli fick jag feber. Den satt i några dagar och jag kräktes till och med. När febern var borta var även inflammationen i fötterna det. Jag fattade ingenting.
Den här veckan har jag haft feber till och från. Jag har inte förstått varför. I går försvann den. Och - jag börjar faktiskt tycka att det är lite läskigt - men för första gången på över ett år så har jag inte ont i höften. Jag har ju haft konstant ont där sedan december 2010 men smärtan i fötterna tog över så jag brydde mig inte om det. Förrän jag sprang sönder mig själv på Lidingöloppet och har haft riktigt ont sedan dess. Tills i går.
Jag tog ju en kvällspromenad. Det var något som inte var som "vanligt". Visst att jag har haft feber och inte känt mig "normal" på hela veckan, men det var något annat. Plötsligt kom jag på det. "Men, höften. Jag känner...ingenting".
Peppar peppar och ta i trä och allt, jag tar inte ut något i förskott, men jag var på gymmet i morse och jag kände fortfarande ingenting. Jag äter inte Voltaren längre och har inte tagit någon annan tablett heller, så det är inget konstgjort. Kan det vara så enkelt att kropp och själ är närmare varandra än man tror?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar