Så Känns Det För Mig

Jag har ju tidigare sagt att jag alltid har fruktat att vara gravid och föda barn. Nu när jag är här känns det inte alls så. Det är häftigt. Amazing. Jag har också alltid undrat hur det känns att gå runt med något som växer i magen. Jag ska försöka förklara hur jag upplever det.

Det finns ju två sidor av att vara gravid - en psykisk och en fysisk.

Rent känslomässigt är det en berg- och dalbana. Hormonerna spökar som aldrig förr. I början fattade jag knappt vad som hände och och jag var mest bara sjukt trött hela tiden. Jag mådde dock aldrig illa som tur var. Det som var jobbigt den första tiden var att man inte visste om det skulle gå bra. Missfall i början är ju väldigt vanligt. Jag var nästan lite deprimerad på grund av detta. Jag kunde absolut inte ta ut glädjen i förskott.

När den mest kritiska perioden var över (12-15 veckor) fick jag se den lille på ultraljud för första gången. Jag började gråta när jag fick se huvudet. Först då fattade jag att det verkligen var ett liv där inne. Nästa milstolpe var det riktiga ultraljudet. Då var det fler än jag som började gråta. Efter det vågade jag berätta för fler att jag är gravid. Jag vågade också börja tänka på hur det kommer att bli med en liten bebis till sommaren.

Rent kroppsligt (fysiskt) är det också en massiv förändring. Fram till årsskiftet var jag bara uppblåst. Som att ha mensmage hela tiden. Lite magont då och då när livmodern växte men det syntes inte så mycket. Efter årsskiftet tog det fart. Det var först då jag började gå upp i vikt och det kändes, inte minst i ryggen. Det är den enda "krämpan" jag har hittills - ryggont.

Nu när jag har gått upp 5 kilo plus vill jag inte löpträna längre. Jag skulle kunna, men jag vill inte dra på mig någon onödig skada. Jag åkte också längdskidor för sista gången helgen som var. Mest för att spåren inte är bra längre men också för att även det börjar kännas i ryggen. Det får bli styrketräning, stavgång, simning, promenader och yoga from now on.

För övrigt, hur det känns att ha en stor mage, känns som...att ha en stor mage. Inte så att man känner sig stor och fläskig, utan mer som men har en ballong inne i magen som man fyller med luft, mer och mer, sakta men säkert. Kläderna blir tajtare och nu kan jag knappt andas i min vinterjacka längre. Tur att våren är på väg.

Sparkar gör ju bebben lite varje dag. Ibland mycket. Det är mäktigt. Vi vet att det är vårt barn som sparkar där inne och vi känner redan kärlek till det. J brukar sjunga (Bajen)sånger för magen.

Än så länge mår jag alltså väldigt bra och har gjort mest hela tiden, förutom ryggontet då. Jag ser fram emot de sista tre månaderna och jag hoppas att jag får fortsätta må bra.