Tålamod

Jag sitter här och undrar hur fasen jag tänkte när jag packade? Varför har jag med mig fyra par löparskor? Jag tänker alltid så här är jag packar, att "man vet ju aldrig, det finns ju en möjlighet". Jag har en ängel på ena axeln och en djävul på den andra just nu. Ängeln säger "Lyssna på doktorn, han sa faktiskt 4-6 veckors vila". Djävulen säger "Men herregud, det är din lilltå, inte hela foten som är trasig. Ut och spring för...!".

Jag är inget bra på det här - att vila. Faktiskt helt värdelös. Det är inte det att jag inte kan sitta stilla, för det kan jag. Jag har faktiskt legat på soffan och sett en hel film nu i eftermiddag. Jag tar mig tid att ta det lugnt, så länge jag får hålla igång också. Sedan jag drog foten i en sten och inte har kunnat vara ute och röra på mig i den friska luften har jag varit så mycket tröttare än vanligt. Trött, slö, ineffektiv (i min värld) och ibland faktiskt helt apatisk. Jag kan inte tänka klart och ta rationella beslut alls. Jag pendlar mellan att veta precis vad jag vill göra, mellan att tvivla som jag aldrig har gjort förut. Vissa dagar är jag hur glad som helst, medan jag bara vill gråta nästa.

Det finns bara en lösning och den stavas tålamod. Det jobbar jag med jämt, att bli bättre på. Tån kommer att läka, jag kommer att kunna springa igen. Jag vet. Jag vet. Varför packade jag inte med våtdräkten istället? För att jag inte kunde tänka klart...jag säger ju det. Hör ni min frustration?