Race Day

Nästan 60 000 löpare som spinger 21 kilometer runt Göteborg. Det är häftigt. Jag har som sagt aldrig varit så avslappnad inför en tävling som jag var i dag. För visst är det ändå en tävling, om än bara ett motionslopp för de flesta. Jag tävlar alltid endast mot mig själv. Jag vill slå mina tider från tidigare lopp, känna att jag utvecklas. Nu är jag inte i den formen och med tanke på allt som har varit sedan förra sensommaren hade jag ingen tid i sikte. Mitt motto för dagen var att må bra, njuta och ha roligt. Det hade jag hela loppet igenom.

Jag gick ut långsamt eftersom jag inte hade värmt upp. Tänkte att jag nog hinner bli varm under 21 km ändå. Kände in fötterna, som kändes helt okej. Tog inte i fullt, inte ens nära. Lade mig i ett bekvämt tempo. Låg i the fast lane men inte i the fastest lane. Hoppade första vätskestationen. Drack sedan vid varannan station för att som sagt, ha det gott. Hela kroppen kändes förvånansvärt bra och jag kände att jag kanske skulle klara tvåtimmarsgränsen.

Efter Göta Älvbron slog det till - löparknät. Det blev bara värre och värre och vid Götaplatsen var jag tvungen att stanna och stretcha ut lårmuskeln för att kunna fortsätta. Då gick det en bit till, men sedan pangade det till igen. För er som aldrig har haft löparknä (som endast orsakas av ovan belastning vid löpning) så känns det som att benet i princip ska gå av vid knät. Det är inget farligt och det försvinner så snart man vilar, men det gör förjävla ont så länge man fortsätter springa. Jag tänkte bara på hur lycklig jag var för att jag överhuvudtaget kunde genomföra loppet och gav mig sjutton på att jag skulle springa hela vägen i mål. Det gick inte fort den sista halvmilen och ett tag sprang jag med vänsterbenet helt rakt för det gick bara inte att böja. Ändå var jag så lycklig.