Det enda som är lite jobbigt att springa med Fivefingers i skogen är att man får blommor mellan tårna. Jättejobbigt är det. Not.
Jag har inte vågat säga/skriva något för det har verkat för bra för att vara sant, men jag har inte ont i fötterna längre. Veckan innan Almedalen (för två veckor sedan) hade jag jätteont, i hela kroppen, men speciellt i fötterna. Jag grät på kvällarna. Dagen innan jag skulle åka till Gotland fick jag hög feber och frossa. Det två första dagarna i Visby gick jag endast runt på tabletter men fick till slut en riktig kollaps då jag kräktes (har jag inte gjort sedan jag var liten) och var allmänt borta. Det här släppte sakta men säkert under veckan. Jag kanske inte var på topp, men rödvin och champagne hjälpte till att hålla mig igång. När jag nu har fått vila och sova ut börjar jag känna mig stabil igen. Bäst av allt - det känns som att den skiten jag har haft i kroppen, inflammationen, är borta. Den försvann med feberyran. Det var liksom kulmen på det hela. Det är över nu. Det som har suttit som kedjor runt mina fötter är borta, för precis så har det känts.
Dagens löprunda var den skönaste på århundraden. En del räknar kalorier när de springer, hur mycket de förbränner. I could care less. Jag räknar bekymmer och problem, hur många sådana jag springer av mig. Jag räknar idéer och nya tankar, hur många sådana jag kommer på. Life is good. Nu är det verkligen det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar