The Big Q?

...för mig är ju varför inte alla (som kan) springer? Okej, jag fattar att inte alla har lust. Man har olika intressen, som just träning är. Att träna är en hobby. Åtminstone antar jag det eftersom det är något man gör på sin fritid, om man inte även har det som jobb som allt fler har.

Det finns olika sätt att se på det här. Att träna tar tid, precis som det gör att sjunga i kör eller samla på frimärken. Därmed en fritidsaktivitet. Sport har altid varit en självklar del i mitt liv. Det började med att vi spelade fotboll på fotbollsplanen i slutet av vår gata när vi var små. Alternativt landhockey mitt på gatan, med eller utan rollerblades. Jag började på "Bollekis" när jag var sex år som senare blev en handbollskarriär ända upp i högstadiet. Parallellt med detta spelade jag fotboll i hundra år. Det var träningar och matcher sex eller sju dagar i veckan. Jag tjatade mig till en konståkningsskola också, men det var inget kul och jag blev mer nyfiken på hockeyskolan som min bror gick. Jag och min granne (också tjej) började spela hockey i ett pojklag. Även detta gjorde jag ända upp i högstadiet då man fick börja tacklas och jag helt plötsligt var för klen. Tjejhockey var inget alternativ.

Jag testade fler sporter än dessa, men jag insåg ju att tiden inte räckte till. Tydligt är som sagt att sport alltid har varit en stor del av mitt liv. Det var väl först på högstadiet man började prata om "träning". Det blev trendigt att gå på gym och jag slutade med alla lagsporter för att ha mer fritid till "träning" och killar. Jag tränade allt från spinning till boxercise och efter gymnasiet när jag flyttade till USA var det gymmet som gällde. Jag tog faktiskt upp fotbollen där borta också för att lära känna lite nytt folk.

Summa summarum - jag ägnar mycket av min lediga tid åt träning/sport/fysisk aktivitet - kalla det vad ni vill. För mig är det här en livsstil. Med träning kommer också ett intresse för näringslära. En dieselbil går väldigt hackigt och inte särskilt långt på bensin. Trust me, jag har provat. När jag bodde i Österrike var min tjänstebil en dieselbil. Det hände flera gånger att jag tankade bensin av ren vana. Jag kom som sagt inte särskilt långt de gångerna. Precis likadant fungerar kroppen. Stoppar du i den fel saker så går det ett tag, men inte särkilt länge och den mår inte så bra under tiden.

De stora frågan för mig är varför jag varje dag måste stå upp för det här? Jag måste försvara varför jag tackar nej till tårtan.

- Du som tränar så mycket, du kan ju äta vad som helst.

Det beror väl på? Jag kan med gott samvete äta en tårtbit ibland. Nu gillar jag inte tårta, dumt exempel, men jag äter väl kakor ibland också. Det händer, men jag tackar oftare nej än ja. Och då kommer frågorna. Är det så svårt för folk att fatta att man måste ha bra mat i sig om man ska orka jobba och träna som jag gör, eller är det för att de själva får dåligt samvete? Självklart är det mycket Jante i att man är duktig när man tränar och äter nyttigt, men f-an, det kan vem som helst göra. Jag vet inte hur ofta (definitivt dagligen) jag får kommentaren:

- Du är så duktig, jag önskar jag var som du.

Sluta önska så himla mycket och var det då, I don't really care. Eller jo det gör jag faktiskt. Jag önskar att alla rörde på sig lite mer och åt lite bättre, så att de får känna på hur underbart det är att ha så här mycket energi, nästan varje dag.