Blood In, Blood Out

Som vanligt fanns det tre pass att välja på. Ett nybörjarpass där de skulle köra funktionell styrka varvat med löpning, ett "återhämtningspass" med hyfsat snälla intervaller för dem som hade sprungit Halvmaran och ett tuffare pass med "tusingar". Ja, jag sprang ju aldrig halvmaran så jag hade bara ett pass att välja på - tusingarna.

Jag förstod inte riktigt vad jag gav mig in på. Vi skulle alltså springa 100 m snabbt, jogg 100 m, 200 m snabbt, 100 m jogg, 300 m snabbt, jogg 100 m, 400 m snabbt, jogg 100 m. Detta skulle vi göra sex (6!) gånger. Totalt blir det 8,4 km, varav 5,3 km i maxtempo. Jag var helt slut efter första varvet, för jag kände verkligen att jag inte hade återhämtat mig efter helgens långpass. Jag är inte i mitt livs bästa form, det kan jag säga utan att skämmas.

Som en skänk från ovan kom plötsligt en (snygg) kille upp vid min sida. Han hade sprungit bakom mig från start och tyckte att vi höll samma tempo. Han hette Ed och är från London men bor i Stockholm sedan ett år tillbaka. Jag och Ed sprang sedan hela passet ihop, svor tillsammans och triggade varandra. Jag sa att jag aldrig hade genomfört passet om det inte hade varit för honom och han sa att han aldrig hade hållit tempot uppe om det inte hade varit för mig. Tänk vad man kan pusha varandra.

Jag var helt slut efteråt men samtidigt var jag hög av endorfiner. Tror jag? Med risk att återigen låta som Carrie i SATC - är löparspåret den nya ICA-kassan?