Jag Är En Löpare

I dag är allt det där borta. Ingen trötthet eller orkeslöshet. Ingen huvudvärk eller magont. Jag ska ut på ett långpass. Vart det går är än så länge ett oskrivet blad, men det ska bli kul. 3 veckor (uh oh!) kvar till Lidingöloppet så det är dags att lägga på lite distans. Köpte nya Compeed i går så det kommer gå bra. Och roligt blir det.

Jag mötte en massa tjejer i går när jag var ute och gick som var på väg hem efter att ha sprungit Tjejmilen. De hade säkert sprungit på tider alltifrån 40 till 75 minuter, men alla hade de en sak gemensamt - de hade ett stort leende på läpparna.

Det är ett faktum - man mår bra av löpning, löpning är roligt. Det handlar egentligen inte om att springa. Det handlar om att komma bort från vardagen, att släppa sig fri, att kunna tänka klart, att testa och tänja sina gränser. Inte i början.

När jag började löpträna för knappt tre år sedan kände jag inte alls det här. Löpning för mig då handlade om att sätta den ena foten framför den andra, det var jobbigt, det gjorde ont och resulterade i en hemsk träningsvärk. Det tog mig några månader att bli en löpare, men att komma över den tröskeln har förändrat mitt liv och jag kommer alltid att vara en löpare, så länge jag kan.

Mitt liv utan löpning känns som en kyrka utan en Gud. Dags för söndagsmässa.