Jag orkade aldrig fixa en startplats till Halvmaran i dag så jag stack ut på ett eget långpass. Det sägs att Runners High ger samma lyckorus som när man är förälskad. Där förklarar varför jag ofta studsar omkring som på moln, trots att jag är singel. Vilken dag. Jag visste inte vart jag skulle springa, bara att jag skulle springa långt. Minst 21 kilometer. Jag kunde ju inte vara sämre än de som skulle springa senare. Jag ville också springa utmed vatten så långt det gick. Det är ju ganska tacksamt att springa i Stockholm då, som är byggd på en massa öar.
Jag sprang hela tiden, gick aldrig, men jag stannade några gånger. Bland annat för att stretcha ut hälsenorna. Mina fötter är ju inte helt hundra än, men de är i alla fall inte inflammerade längre. Vid Norrmalmstorg stannade jag för en vätskedepå. Jag smälte in bra bland de andra på Biblioteksgatan - not. Av alla stadsdelar jag sprang igenom var nog Östermalm den mest underhållande. Vad folk ser ut. Roligast är nog när stora, tuffa killar kommer med sina flickvänners Chihuahuor i små outfits.
På Valhallavägen ringde min telefon. Det var Pasi som hade sett mig när han körde förbi. Han parkerade bilen och jag vände och så stod vi och snackade en stund. Han hade hållit en föreläsning och en löpskolning och var nu på väg för att springa Halvmaran. Han är fantastisk. För en månad sedan vann han VM i triathlon i sin åldersklass i Finland och förra helgen kom han 5:a i Peking. Nästa stora tävling är i Las Vegas i november. Jag glömde fråga om han behöver någon som följer med och langar vatten. Jag kan nämligen tänka mig att ställa upp.
Jag sprang sedan bort till Hagaparken och igenom den innan jag vände hemåt. Rundan slutade på 24 kilometer och jag var ganska nöjd med det. Dels för att jag var hög av endorfiner men mest för att kroppen kändes bra. Nu är jag lite lugnare inför Lidingö nästa lördag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar