Att (Aldrig) Vara Nöjd

Att aldrig vara nöjd måste ligga i människans natur.

Jag tycker att det är bra att sträva efter något, men strävan kräver energi, det är ofta lite jobbigt. Om man mår bra av den här strävan bör det ge mer än det tar och vara värt det i slutändan. Att däremot ständigt sträva efter något som man aldrig riktigt når fram till, det kan rent av vara förödande. Många sätter upp mål som inte är mätbara. Man vet att man är på väg åt rätt håll, men man vet aldrig riktigt när man är framme. En annan fara med att sträva efter ett mål är att man inte är nöjd när man väl har nått det.

Jag har i hela mitt liv haft en drivkraft att jag vill bli bättre på allt jag gör. Jag vill hela tiden utvecklas. Om jag inte gör det så ska jag nog syssla med något annat, för det finns ju så mycket man kan göra. Det är den här kraften som hela tiden har tagit mig framåt. Dock har jag kommit till en vägskäl då jag frågar mig själv om jag inte ska vara nöjd snart? Hur långt vill jag nå? De här frågorna har snurrat runt i mitt huvud ett tag och det varierar från dag till dag. Ena dagen är jag säker på att jag kommer att bli Sveriges första kvinnliga statsminister. Andra dagen undrar jag om jag inte ska flytta tillbaka till Ulricehamn ändå och slå mig ner här för resten av livet, där alla verkar vara så nöjda med livet?

Den här tvivlan började när jag bröt min lilltå förra året. Det var inte bara tån som gick av då, det var hela min personliga tillväxtstrategi. Jag vet inte exakt varför, men så är det. Kanske för att jag för första gången tvingades sitta still och hade tid att fundera? Det är när man funderar som man tvivlar. I alla fall jag. Om man hela tiden bara kör på så hinner men inte riktigt tänka efter. Det är klart att man springer på hinder, men dem springer man snart förbi. Man hinner inte riktigt stanna och se vad som hände. Om man sitter still så fastnar liksom problemen med en, hos en.

Jag funderar mycket över mycket just nu. Vad vill jag? Vad är mitt nästa mål? Vad strävar jag efter? Jag kommer fram till att jag har stannat upp en aning. Inte nödvändigtvis kört fast. Jag trivs helt enkelt med min situation. Då frågar jag mig själv om jag är nöjd och kommer fram till att det är jag ju inte heller. Låter det förvirrande? Det kan jag säga att det är. Om min kropp ändå bara kunde bli hel igen så att jag kan fortsätta att springa. Det är vad jag gör bäst, när jag kan. Då slipper jag tveka och fundera.

"Jag är frisk, jag är hel, jag är i toppform", eller hur var det nu? Jag är i alla fall både nöjd och inte och kommer att fortsätta att vara förvirrad tills det går över.