Idag har Jennys pojkvän Johan tävlat i Kalmar Triathlon. Tävlingen går ut på att simma 3860 meter, cykla 180,2 kilometer och sedan springa 42,195 kilometer. Fattar ni? Det är ju omänskligt. Visst, sträckan är aldrig längre än den mellan öronen, men hur håller kroppen till detta undrar jag? Själv har jag precis börjat använda pulsklocka när jag springer för att pressa mig själv lite hårdare. Det är faktiskt roligare att springa när man märker resultat. Jag är betydligt snabbare nu än när jag började löpträna för några månader sedan. Idag sprang jag min vanliga runda på 10 kilometer. Jag tänkte på Johan hela tiden, för jag visste att han var inne på löpdelen precis samtidigt. Jag funderade ett tag på om jag skulle springa två varv, alltså 20 kilometer, bara för att få känna på smärtan lite grann, men jag är inte riktigt där än. Mitt mål är att springa Göteborgsvarvet nästa år som är 21 kilometer. Idag nöjde jag mig med en "tia", tog en paus och paddlade Rundö runt med kajaken lite senare istället. Jag har ett ännu högre mål mycket längre fram i tiden, men det avslöjar jag inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar