Valborg

Klackarna står framme och kuvertväskan är packad med läppglans och annat smått och gott. Det är tydligen Valborg i dag. Det verkar börja med grillning någonstans. Utomhus. Jag älskar utomhus, förutom nu. Pollennivån är inte nådig alltså. När jag tränar är det okej, då gör det inget om tårarna sprutar. Mindre trevligt är det när man ska umgås med andra, stillaståendes. Nej jag är inte ledsen, bara allergisk. Det värsta av allt är att jag känner mig som drogad av sömntabletter. Varför har jag blivit så pollenallergisk? Nästa år tänker jag vaccinera mig. Är det förresten för sent i år? Jag har ju frikort (fortfarande mycket stolt över det) så jag kanske skulle ta och göra det? Efter pollen kommer ju gräs (timotej).

Först ska jag klara av den här kvällen. Jag packar ner en mascara i väskan också, om den skulle rinna bort.

Livet Har Börjat

Jag har suttit och läst en tidning ett tag och haft på en film i bakgrunden - Last Holiday. Den handlar om en kvinna som får reda på att hon har en dödlig sjukdom. Hon säljer allt hon har och drar iväg på en resa. Hon gör allt hon alltid har velat göra och hon unnar sig saker. Hon säger vad hon tycker till folk, utan att trampa på dem, och bryr sig inte om vad andra tycker om henne. Det låter ju som, jag.

Jag är inte döende, mer än att livet sakta men säkert går mot döden. Förr eller senare ska vi ju alla dö. Jag lever inte som om jag vore döende (herregud, jag har precis börjat pensionsspara så jag hoppas få leva länge) men jag kan heller inte gå och vänta med att göra saker som jag vill göra i livet. Vissa saker måste göras nu om de ska bli av. Andra saker får vänta.

Min syster sa härom dagen:

- Det känns som att jag lever på övertid.

Hon är 24. Jag är 28. Vi är båda väldigt glada i livet och det finns en bra förklaring till varför. Vi vet att livet inte är självklart och jag märker att LilSis ser livet på samma sätt som jag gör. Jag kan se det fina i det lilla. Jag dömer ingen på förhand och jag har inga fördomar. Jag uppskattar saker som andra tar för givet, för jag vet att de inte är givna. Listan kan göras lång.

Jag tror att människor tar saker för givna tills något händer som får en att inse att så inte är fallet. Det är grymt att det ska behöva gå till så, men ibland kan det föra något gott med sig. Jag försöker att alltid vända negativa händer till något positivt i slutändan, men ibland är det nästintill omöjligt. Hur förklarar man att små barn dör, eller är allvarligt sjuka?

En del saker går inte att försvara, men livet blir bra mycket lättare att leva om man överlag tänker positivt, även om det är hårt, jobbigt och orättvist för tillfället.

Nej syster, du lever inte på övertid. Ditt liv har bara börjat.

Slippa-Tänka-Runda

Jag hade inte bestämt vart jag skulle cykla när jag trampade iväg innan. Visste bara att jag var tvungen att vara hemma klockan tre för att plocka ner den torra tvätten.

Jag cyklade en runda som jag har cyklat förut, för att slippa tänka och bara njuta. En liten transportsträcka i stan, sedan längs med vattnet men ändå i skogen hela vägen. En kort transportsträcka hem. Perfekt. Jag hade kunnat inviga SPD-tramporna, för det är ingen jätteteknisk runda. Jag kör fortfarande med vanliga skor för att jag är rädd för att sitta fast. Är egentligen inte rädd för att ramla och slå mig, men rädd för att skada mig igen, som innebär att jag inte kan träna som jag vill. Hade detta varit för ett år sedan hade jag kört SPD från början, men jag har insett att även jag är sårbar.

Who would have known?

Ego?

Ni som läste mitt inlägg i går om att jag känner mig ensam behöver ju inte tycka synd om mig. Jag menade inte "ensam ensam", utan det är väl mer ett tecken på att jag är klar med att leva mitt liv själv, jämt.

Som långvarig singel blir man väldigt självupptagen. Jag är i fokus, helt naturligt. Det handlar om vad jag ska göra på min lediga dag, vad jag vill äta till middag. Problemet när man har varit singel så länge är att det blir svårt att helt plötsligt börja tänka på någon annan, att ha någon annan att ta hänsyn till. Dock är jag så klar med mig själv nu att jag vill börja lära mig det här.

Det svåra när man (läs jag) då är singel och vill hitta någon är ett antal saker:

1. Man vill hitta någon annan som är singel...

2. ...som också är klar med sig själv...

3. ...som vill dela med sig av sig själv...

4. ...som är beredd att anstränga sig (för det är en ansträngning)...

5. ...som bara ibland kan ge upp sitt "jag" och prioritera "mig".

Jag tror inte att jag skulle vara en krävande flickvän, fru eller vad det nu blir i framtiden. Eller jag vet att jag inte skulle vara det. Jag ser så många förhållanden där människor låser in sig i varandra och inte är individuella human beings längre. Det är det som hittills har fått mig att vilja vara singel. Jag har varit avskräckt. Men så har jag stött på så många förhållanden den sista tiden där de två tillåter varandra att leva sina egna liv. De stöttar varandra och ger varandra egentid. De gör även mycket tillsammans, vilket då kräver att de har någorlunda samma intressen. Det är just det här som har fått mig att inse att man behöver faktiskt inte ge upp sitt "jag" för att leva i ett förhållande. Så vill jag ha det. Det letar jag efter.

Jag har de bästa vännerna i världen. En del gamla har försvunnit och många nya har kommit till de senaste åren. Både tjejer och killar, i olika åldrar. Det blir så när man reser mycket. Det jag ännu inte har är just det jag beskrev ovan. Det beror mycket på att jag har levt mitt liv för att självförverkliga mig själv. Jag lever ett riktigt egoliv. Jag behöver inte fråga någon på morgonen om det är okej att jag sticker ut och springer eller tar en cykelrunda. Jag gör som jag vill. Det jag hoppas på någon gång i framtiden är att hitta någon som antingen vill följa med, eller som helt enkelt låter mig sticka iväg och som hittar på något på egen hand under tiden. Någon som vill vara med mig senare och som jag vill prioritera under dygnets resterande timmar.

Det här var ingen kontaktannons. Jag tror bara att jag lyckades få ner i ord vad många singelmänniskor - a.k.a. egon - känner. Det är i princip det här jag diskuterar med mina andra singelvänner. Det jag/vi söker är väl egentligen framgångsformeln för att få allt det här att fungera. Finns den?

Hur går man från "jag" till "vi"? Hur blir 1+1 minst 3?

Cykelspa

Om en vecka kommer även min andra baby till mig, med flyttlasset från Ulricehamn. Jag har jättedåligt samvete att hon har fått vänta så länge så i går skickade jag henne på cykelspa (service) hos Henrikssons över helgen. När hon kommer till mig är hon i perfekt skick, redo att tas med ut på landsvägarna kring Stockholm. Undra vem som längtar mest, hon eller jag?

Tajt Med Plats

Min cykel har inte fått frisk luft på över en vecka. Stackare. Min baby ska få ut och leka om en stund. Ska bara tvätta klart och hänga tvätten på tork, sen så. Ja, det är mina längdskidor som står där bakom, till höger om bokhyllan med böcker jag aldrig har läst. Bor man på tjugo kvadrat och har mer träningsprylar än blomkrukor så får det vara så här. En vecka till. Om en vecka vaknar jag upp min alldeles egna, dubbelt så stora lägenhet. Wiieehoo.

Tornados

Jag pratade med min au-pairpappa i går. De är drabbade av det oväder som har dragit fram i sydöstra USA och orsakat en massa dödsfall och stora materiella skador. Han sa att en stor tonado hade slagit ner knappt två mil från deras hus. Den hade dragit upp allt i sin väg. Scary. Nu var det bara lite träd som hade flugit upp i luften och försvunnit från deras back yard, men jag såg på nyheterna de som drabbats längre söderut i Georgia. Folk som grät för att deras hus var borta. Hemskt.

Jag minns när jag var där 2007. Jag vaknade en natt av en jättekonstigt ljud. Ett dovt, mullrande ljud. Jag fattade att det var något som inte stämde, blev livrädd och gömde mig under täcket. Som om det hjälper? Ljudet blev högre och tyngre och det började smälla och blixtra galet mycket. Jag minns att jag tittade fram under täcket och ut genom fönstret. Träden utanför blåste typ horisontalt. På övervåningen sprang de andra omkring. Jag vågade inte gå upp.

Morgonen efter när jag tittade ut såg jag det här från mitt fönster (bilden). Träden låg som plockepinn och de flesta utemöblerna likaså. Vi hade tur den gången också. Det hade dragit förbi en tornado inte alls långt därifrån. Vädrets makter bestämmer man inte över. I Sverige klagar vi över regn.

Galen Syster

Jag fick ett SMS av Syster Yster på vägen hem.

Ja, hon är mer galen än mig.

Något Som Fattas

Jag har varit på underligt humör ett tag nu. Som om det fattas något. Jag har inte kunnat förstå varför, eller vad. Förra veckans sömnlösa nätter gjorde ju inte direkt saken bättre, då hade jag alltför mycket tid att tänka. I dag kom jag till något slags kulmen, jag kunde inte koncentrera mig längre, så jag gick ut och gick en sväng. Jag hade klackar på mig för jag var på kontoret. Fick ordentlig skoskav, men jag brydde mig inte. Jag ville bara komma på vad det är som inte stämmer. Jag gick genom Gamla Stan och runt så jag kom in i Kungsan och tillbaka till kontoret. Väl där hade jag nästan kommit på det. Jag tog mina grejer och åkte hem. När jag kom in i lägenheten stod där en bukett blommor som LilSis hade plockat. Där och då kom jag på vad det är som fattas.

Jag har känt mig ensam den sista tiden. Inte för att jag är det. Jag har människor runt mig jämt, nästan konstant. Inte för att jag har flyttat till Stockholm, jag känner mycket folk här (som jag i och för sig aldrig hinner umgås med). Det jag saknar är någon som bara någon gång ibland gör det där lilla extra för mig. Någon som får mig att känna mig speciell. Någon som prioriterar mig. Någon som jag kan och vill prioritera.

Jag har det mesta jag önskar i livet, men detta har jag inte (utanför familjen bör nämnas). Det var längesedan jag blev så glad av något som när jag såg den här blombuketten. Någon hade gjort en ansträngning för att göra mig glad.

Det här får mig att undra, är jag en sådan person som man ser i filmer, som bara jobbar och jobbar och inte tar sig tid för sådant som egentligen betyder något? Är jag en sådan som alla tar för givet redan har allt och inte behöver brys om? Det får mig att undra, kommer jag någonsin att hitta någon som vill prioritera mig och som jag kan, vill och får bry mig om på samma sätt tillbaka?

Det är detta jag saknar. En bra början var att komma på det. Nu får jag väl börja öppna ögonen.

Perfekt Avslappning

Jag blev lite sugen innan, det är ju fredag, så jag gick till en butik som ligger farligt nära kontoret. Testade ett nytt kort, och vilket hit. Jag brukar för det mesta satsa på de lite dyrare vinerna, men i dag blev jag nyfiken på den här. Jag är fortfarande kvar på kontoret och jag har fått hur mycket som helst gjort under eftermiddagen. Rödvin är bra för både kreativiteten, själen och hjärtat. Det innehåller dessutom en massa nyttiga antioxidanter. Jag menar inte att man ska dricka vin varje dag. Eller vadå, gör som ni vill. Jag nöjer med mig ett par glas i veckan. Jag tycker att det är gott och det är avslappnande. En löprunda är avslappnande på ett annat sätt. En kombination av de båda (helst med löpningen först) är klockren.

Fantastisk Träning

Jag har ju LilSis inneboende hos mig några dagar. Det betyder löparsällskap. Jag är imponerad av min lillasyster. Hon har blivit inspirerad att börja med triathlon, för hon ser hur kul jag har. Hon har nu köpt cykel och ska köra några sprintdistanser i sommar. Hon har också idrottat hela sitt liv i genom fotboll, handboll och annat. Dessutom var hon en väldigt duktig utförsåkare i tonåren men när det kom till att välja skidgymnasium eller inte lade hon ner och blev en "vanlig" tonåring.

På senare år har även hon börjat löpträna regelbundet men hon är inte lika biten som jag, än. Hon kommer att gå om mig på cykel snart, om inte direkt, hon är starkare där. Löpningen får hon kämpa med, men hon gör det. Två morgnar i rad nu har hon sprungit Kungsholmen runt med mig, innan frukost. Hon som alltid har trott att man dör om man inte är fulladdad med energi innan man springer. Det är en vanegrej. Kroppen lär sig snart att den faktiskt mår ganska bra av att springa på tom mage, eller nästan tom. Kroppen är inte tom bara för att magen är det. En banan kan man trycka i sig om man vill. Jag själv vill bara ha ett glas vatten och en kopp kaffe innan jag ger mig ut i ottan. Frukost är gott efteråt.

Anyway, två dagar i rad har LilSis sprängt sina gränser. Det är bra gjort. Jag är en stolt storasyster. Jag ser samma jävlar anamma i henne som i mig. Man blir inte bra, bättre och eventuellt bäst om man vill, utan att ha en enorm självdisciplin. Den kicken man får av att nå ett mål efter ett annat är värt slitet, det vet jag att till och med hon håller med om, även om hon sa direkt efter rundan i morse:

- Jag skulle ljuga om jag sa att jag är pigg nu. De sista tre kilometrarna var verkligen jobbiga.

Om en månad springer hon 10 kilometer på morgonen utan att tänka. Det är det som är så fantastiskt. Man utvecklas snabbt av löpning, bara man tar det i sin egen takt och inte jämför sig med någon annan. Man känner själv när det är dags att ta i lite mer och springa lite längre.

Trött & Hängig

Bättre att komma in till kontoret sent än aldrig. Efter löprundan i morse hamnade jag i någon slags koma. Orkade jobba och tänka och så, men inte röra mig. Världens huvudvärk, jag som aldrig har huvudvärk. Jag är inte sjuk, jag tror helt enkelt att det är pollenallergi. Jag var med om det här för några år sedan (visserligen i USA där pollenhalten är 10 x värre), just det här att vara oförklarligt trött och hängig. I början av veckan käkade jag choklad och drack kaffe för att komma över det men jag fattar ju att det inte håller i längden. Dessutom inte när Göteborgsvarvet är mindre än en månad bort.

Efter att ha jobbat hemma fram till lunch (jag glömmer oftast var jag är och jobbar för jag är så inne i min dator och telefon) tog jag vägen förbi Karolinska innan jag begav mig in till kontoret, lagom till de flesta lämnar känns det som. Fint väder, ja.

Håkan kom och gav mig en stor kram när jag kom in.

- Var håller du hus flicka? Det är så tomt här utan dig.

Och så fick jag ett äpple.

Kaffe & Kaffe

Eftersom LilSis skulle sova hos mig gick jag i går och köpte en massa nya kapslar till min kaffemaskin eftersom jag tog den sista på morgonen. Hon överlever inte utan kaffe på morgonen. Jag vill gärna ha det men jag dör inte utan. Jag köpte lite nya aromer än vad jag brukar den här gången, bland annat en Limited Edition.

När vi kom hem till mig efter föreläsningen i går kväll packade syster upp lite grejer som hon hade med sig, bland annat en plastpåse - med pulverkaffe. Har jag inte lärt henne något här i livet?

Spark i Baken

Det känns att man är tillbaka i Stockholm. Tempot på allt höjdes helt plötsligt med 500%. Efter en dag med en massa administrationsarbete och några möten gick jag på en föreläsning med Magnus Hagström. Jag fick lite tips till min löpning men framförallt en ordentlig sporre att komma igång ordentligt igen.

LilSis som precis kom upp till Stockholm, som har lite business att sköta här några dagar, joinade in en kvart sent. Hon tyckte också att det var bra. Det var allt från diskussion om varför det är bra att löpträna, till om barfotalöpning verkligen är bra. Jag har min syn på löpning och det är liksom det det handlar om. Ingen människa är ju den andra lik. Vi har olika fysiska och psykiska förutsättningar. Alla är från början gjorda för att springa. En del har förstört den förmågan till nästintill omöjlig att få tillbaka, medan andra har underhållit den bra. Det viktigaste är att man utgår från sig själv när man löptränar, eller cyklar, simmar eller promenerar. Fysisk aktivitet är bra för alla, det vet vi.

Tidigt i morse höll Magnus en löpteknikträning med samling utanför Alewalds på Kungsgatan. Jag och LilSis skulle vara med. Bra då att Ellinor glömmer att ställa klockan (det händer en gång vartannat år). Jag brydde mig inte så mycket men lillasyster blev lite besviken. Jag tog med henne på en morgonrunda runt Kungsholmen istället. Hon kanske inte tackade mig under rundan, men efteråt.

Talang?

Jag hann få in en sista promenad i "min" skog innan det var dags för avfärd norrut. Det har varit många bollar i luften i dag. Önskade lite att jag hade haft löparskorna på mig när jag susade fram på de gröna stigarna, men samtidigt har jag lovat mig själv en vilodag (förutom cykelturen i morse men den räknas knappt).

Att röra på mig ute i naturen är rena rama meditationen för mig. Det är då jag mår som allra bäst och tänker som klarast. I dag gick jag och funderade på vad jag är bra på? Jag kom fram till att jag inte har någon riktig talang. Jag kan varken sjunga eller måla, räkna ut svåra ekvationer eller göra bakåtvolter.

En sak har jag dock som jag visserligen inte är ensam om, men som jag är riktigt bra så. Jag kan "läsa" människor. Jag kan inte läsa tankar, men jag vet efter bara en kort stund när jag träffar nya människor hur de fungerar. Jag är även bra på att anpassa mig efter dem, om jag vill. Jag kommer alltid att vara den jag är och stå för det jag tycker, men jag måste inte alltid hävda mig och framföra mina åsikter i alla sammanhang. Inte om det inte passar eller gör någon skillnad. Jag är även bra på att känna av situationer, går alltid på magkänslan. Känns det bra och rätt, då är det oftast så.

Jag har alltid varit bra på idrott. Jag hade faktiskt fruktansvärt dåligt självförtroende när jag var liten, förutom när det gällde sport. Jag visste att jag var bra på fotboll och handboll och allt jag höll på med. Även idrotten i skolan och jag var alla idrottslärares favorit, tills jag vägrade göra kullerbyttor men den historien har jag redan berättat.

På senare år har jag lagt av med alla lagidrotter för att det inte passar min livsstil längre och sadlat om till sporter där jag kan styra min egen tid. Jag har hittat löpning som är min nya (och enda) drog. Cykling som är ett skonsamt komplement och som jag börjar hitta flowet i också. Någon tyckte att jag skulle prova triathlon och när jag började simma märkte jag att det var ganska roligt det också. Nu har jag även blivit nyfiken på multisport och tycker att MTB är det roligaste som finns. Kajakpaddling är ju så härligt och orientering är skitkul, om man inte bryter tårna.

Jag är inte speciellt bra på någon av de här sporterna. Jag är medioker och har ingen ambition att bli bäst. Jag har inte den tiden som krävs. Jag vet att jag skulle kunna bli riktigt bra om jag satsade för jag har både psyket och fysiken som behövs, men jag vill göra annat i livet också. Jag vill ha ett "vanligt" jobb och ett socialt liv och det finns ju bara 24 timmar på dygnet. Jag har ett tajt schema som det är nu ändå.

Det jag kom fram till efter en timmes skogspromenad är det jag alltid kommer fram till - att jag är bra på det jag tycker är roligt. Jag kan även konstatera att mitt självförtroende som saknades när jag var liten växte fram i och med att jag blev vuxen. Jag blir aldrig bäst på något, för jag vill inte vara bäst. Jag har ingen talang, mer än den att läsa människor, och den är ganska värdefull i många sammanhang. At the end of the day, när vi sparkar av oss de höga klackarna och hänger kavajen på galgen, är vi alla trots allt nakna och ganska homogena Homo sapiens sapiens.

Avcheckning

Jag och LilSis tog en snabbtur ut till Gällstad, med bil. Behövde lite nya cykelkläder. Check. Hälsade även på Jenny som jag gärna ville träffa innan jag åker tillbaka till Storstan. Check. Nu är det bara att packa ihop grejerna igen och börja bege sig. Checking time.

Dagens Skrivbord

Efter mötet med revisorn tog jag en lunch med sötaste Aster ute i solen. Lite bankärenden efter det och jag är tillbaka vid mitt mobila skrivbord som i dag består av en fåtölj hemma hos mina föräldrar innan jag drar till Stockholm senare i kväll.

Testcyklist

Omplanerad Morgon

Jag hade ett inbokat möte med min revisor klockan 07.00 i morse. Det blev ändrat i sista stund till klockan 11. Vad gör man då, så tidigt? LilSis kom och bad på sina bara knän att jag skulle låna hennes cykel eftersom min fortfarande har punktering. Eller var det tvärtom, att jag bönade och bad att få låna hennes cykel? Jag minns inte. Jag minns bara att jag fick en mycket bra start på dagen, någonstans på landsvägarna runt omkring Ulricehamn. Nu blev det bara tre mil för jag hade fler obligations i dag, men vilken morgon.

Ryslig Körsång

...tills jag kom tillbaka hem och finalen i Körslaget var på TV. Alltså körsång är fint, om det låter bra, men det tycker inte jag att det gör i det här programmet. Jag får rysningar, på ett dåligt sätt, när jag hör dem sjunga. Förlåt.

Det braiga i det hela är att Andreas Jonsson precis vann. Jag gillar honom. Programmet lyfte lite i och med detta, men kan det vara slut snart? Jag får inte byta kanal.

Harmoni

Tog mig en promenad i solnedgången i kväll också, mellan ekonomiadministration och deklarationer. Var så harmonisk man bara kan vara...

En Sann Entreprenör

Alla barnen Bokedal har varit hemma över Påsk. Bror åkte till Göteborg i går, syster åker till Jönköping i morgon bitti och jag drar upp till Stockholm i morgon kväll. Jag ska träffa min revisor i morgon för deklarationen, det är visst sådana tider nu.

Bror glömde lite kläder i Ulricehamn så jag och mamma åkte och mötte honom vid "Stora vägen" när han körde förbi. Han kör lastbil min bror. Tog lastbilskörkort i lumpen och jobbade väl med annat några år efter det, men sedan tog han jobb som lastbilsförare i Göteborg. Jag och han delade faktiskt lägenhet i Göteborg ett halvår när jag bodde där efter min första USA-hemkomst.

Sedan några år tillbaka kör bror på konsultbasis, genom sitt egna företag. Ganska nyligen startade han och några till ett eget åkeri, köpte ett antal lastbilar och tar in konsulter som kör åt dem, samtidigt som han fortfarande kör som konsult åt ett annat åkeri. Hur smart är inte det? Det kallar jag en sann entreprenör. Det handlar om att hitta något man tycker är roligt och är bra på och göra det på ett smart sätt för att (oftast) tjäna maximalt med pengar. Det tar tid och energi så det passar inte alla att vara entreprenörer. Vissa ska "bara" vara anställda. Skillnaden är att det är en större frihet att ha eget, samtidigt som man har möjlighet att påverka sin egen inkomst. Jag saknar det, men så länge jag har en bra anställning kan jag tänka mig det ett tag till. Dessutom älskar jag det jobbet jag har nu. Jag kommer att köra eget igen. Vet bara inte när.

Syskonkärlek

Det här med att fixa däck var inte så lätt. Jag behövde en ny ventil till däcket som jag "pajade" i går så jag körde ner cykeln till stan, men det visade sig att jag var tvungen att byta ut hela slangen och det var ingen som kunde hjälpa mig i dag efter som de hade fullt upp. Jag vågade mig inte på det själv heller. Både LilSis och jag blev lite besvikna, men skam den som surar och jag åkte hem och bytte om för en löprunda istället och hon fick i sista stund för sig att hänka på. Helt plötsligt var vi glada igen.

Vi värmde upp genom att gå raskt upp till Sporthotellet genom skogen. Väl där gav vi oss in på tiokilometarn, min favvorunda. LilSis har aldrig sprungit den förr men hon gjorde bra ifrån sig. Bättre än mig faktiskt för jag kör fortfarande rehabtempo. Kan springa fortare men tänker inte. Fötterna ska få den tid de behöver för att stärka upp sig den här gången. Jag sa till LilSis att hon skulle hålla utkik på vänstersidan och jag på högersidan. Ja, efter ormar.

- Men säg inte så. Jag är liiivrädd för ormar.

- Men vilken tur att det inte är Amazonas vi springer i då, här är ju ormarna inte precis dödliga.

- Jag skulle aldrig springa i Amazonas, kontrade hon och gav mig en sur blick.

LilSis kom i mål lite före mig. Jag kände för att retas lite så jag sa att vi inte var klara än.

- Vi ska upp i skogen en liten runda till.

Hon såg inte alls glad ut. När vi till slut kom i "mål" sa jag:

- Jag skojade bara, vi var i mål redan innan när du trodde att vi var det.

Om blickar kunde döda. Eller syskonkärlek om ni så vill.