Hemmakär?

Det känns som att ett stort berg har förflyttats från mina skuldror. Jag funderar ju väldigt mycket, det är inget nytt. Jag undrar jämt vad jag håller på med, varför jag gör det jag gör. För första gången på mycket länge känner jag att det jag gör är 100% rätt. Kanske inte hundra förresten eftersom jag inte riktigt vet vad jag gör om en månad, men jag vet att jag är på väg åt rätt håll, dit jag vill i livet. Jennifer frågade igår om jag någonsin har varit hos en psychic (spågumma). Nej för fasen, jag vill inte veta hur min framtid ser ut. Inte för att jag tror på sådant ändå, men eftersom man själv kan påverka det som händer så finns det säkert en risk att man går och tänker på det som har sagts.

Jag har länge kastat mig själv mellan Sverige och USA och siktat på att bo och jobba i det större landet av de två. Tills förra året då jag mer eller mindre tvingades att åka "hem" till Sverige. Sedan dess har mer och mer fallit på plats och jag har insett hur bra jag verkligen har det i Sverige. Inget hindrar ju mig från att åka till USA när jag får tillfälle emellanåt, som nu. För ja, jag behöver åka hit ibland och skaka av mig lite Jante. När jag var på väg hem igår gick jag och log och bara tog in allt runtomkring - ljuden, ljuset, pulsen. Så mäktigt. Det är inget man kan uppleva i Sverige. Ändå ser jag fram emot att åka tillbaka hem igen om en dryg månad. Jag gör verkligen det. För första gången någonsin saknar jag människor, platser, stunder på riktigt. Det som kallas vardag. Min vardag är bättre i Sverige. Jag är en vardagsmänniska. En hemmakär sådan. Jag erkänner.

Men först väntar fem veckor till av storstad, stand, puls, upplevelser, fun, fun och åter fun.